Djupa tankar eller bara vanlig dödlighet?

Jag har dom senaste veckorna tänkt mycket på döden och på vad det innebär. Jag kan inte säga varför dessa tankar kommer just nu. Dom bara dyker upp utan något speciellt mönster kanske har jag bara en sådan stund nu i livet då jag ska fundera på sådant här eller så har jag kanske någon sorts existensiell kris. Vad nu än skälet är så finns tankarna där och dom är inte alltid upplyftande eller trevliga men vem vet dom är kanske nödvändiga...

De tankar jag har nu har ett samband med när jag mötte min egen dödlighet 2003 då min farfar låg för döden och sakta tynade bort i en sjukhussäng på ett äldreboende i Oskarshamn. Det är säkert inte bara jag som tänkt tanken "jaja vi ska alla dö någon gång" och sen lag den tanken bakom sig med en axelryckning. Det för mig är inte att möta sin egen dödlighet, att möta sin dödlighet handlar för mig om att verkligen inse vad som händer efter att vi dör och nu menar jag inte ur ett religiöst perspektiv utan snarare ett livsperspektiv. Livet vi lever är ju det vi känner vårt varande så att säga och insikten om att man slutar vara en dag är väl det som jag skulle kalla att möta sin egen dödlighet...

Vad jag menar är detta att vi som människor är kännande varelser, varelser som njuter av solljuset, kärlek, vinden som leker i lövträdens kronor, en god bok, en kopp té eller vad som helst annat, så länge vi njuter av det. Att dö innebär ju många saker, att aldrig få känna solljuset igen eller ens få en kopp té men mest av allt innebär det att begravas och att allt vi förknippar med livet är över, jaget finns inte längre, allt försvinner...

Det är dessa tankar som jag försöker att bearbeta. Jag tror särskilt att det är tanken om att vara och att plötsligt inte vara längre som är det jag funderar mest på. Det är iaf den som är svårast att acceptera, för mig åtminstone...