torsdag, september 29, 2016

Ett år sedan...

Idag är det ett år sedan min mammas begravning. Det har inte blivit lättare, sorgen och saknaden finns fortfarande där. På många sätt har hon inte lämnat mig, en gång i veckan går jag och hälsar på henne och pratar om hur den senaste veckan varit. Jag berättar om vad som händer och om mina förhoppningar. Hon var den förste som fick veta att jag skulle förlova mig. Det var vid ett sådant besök som jag sa till henne att om hon håller sig runt stjärnbilden Orion på natthimlen så vet jag var jag ska vinka när jag jobbar på natten. Morgonen jag fyllde 40 var det en stjärnklar himmel och jag som aldrig sett en fallande stjärna tittade upp mot Orion och där över himlen for en stjärna och jag kan inte låta bli att tro att det var hennes födelsedagspresent till mig...

Begravningen var en stilla ceremoni med mycket folk och mycket blommor som ytterligare ett bevis på hur omtyckt min mamma var. Kistan stod framme i kyrkan och där bakom i en halvmåne stod alla blommor. En av mammas favoritlåtar "Tomorrow" ur musikalen Annie spelades när vi gick in. Man får som regel välja tre låtar och tre psalmer. Speciallåtarna spelas vid specifika tillfällen under akten. Vid intåget, vid farvälet och vid uttåget. För intåget hade vi som sagt valt "Tomorrow" ur Annie, till farvälet blev det filmmusiken till Bröderna Lejonhjärta och vid uttåget spelades "Love me tender" av Elvis Presley. Psalmerna som sjöngs var "Blott en dag", "I guds tystnad får jag vara" och "Härlig är jorden". Jag höll ett tal som jag skrivit och som jag fick mycket beröm för efteråt.

Som en hyllning till min mamma så lägger jag in sången "Tomorrow" och sen får ni möjligheten att läsa mitt tal också.

Till Mamma!! <3 p="">





När jag var barn berättade min mormor en historia för mig. Den handlade om min mamma och om min morbror, den utspelade sig någon gång i slutet av 40-talet när mamma var 5-7 år skulle jag tro. På den tiden var det utedass som gällde och som alla säkert förstår så måste vandringen gå till utedasset oavsett väder och vind eller hur mörkt det är ute… Min morbror Sten som är fem år äldre än min mamma var nämligen mörkrädd och promenaden mellan huset och utedasset en becksvart dalsländsk höstkväll måste varit otroligt läskig att gå själv. Som tur var hade han en lillasyster som inte var rädd för någonting, hon tog lyktan i ena handen, sin bror i den andra handen och sa ”Kom nu lille Sten” och så gick dom tillsammans genom mörkret.

 

På många sätt var det sån hon var för mig. Hon var min ledsagare och ljusbärare, den som alltid förde mig i hamn när jag famlade i mörkret eller hade gått vilse. Nu har hennes ljus slocknat och min stig har blivit lite mörkare, mina resterande steg får jag nu försöka ta på egen hand…

 

När jag satt och skrev det här talet ville jag hitta ett enda ord som bäst beskrev min mamma. Det fanns många att välja mellan som alla passade in väl på henne. Glad, stark, humoristisk, genial, artistisk, bestämd, rolig, kärleksfull, organisatorisk och säkert många fler som jag glömt och som ni tänker på när ni tänker på henne. Det fanns dock ett ord som jag fastnade för, ett ord som för mig verkligen beskriver henne…

 

Envis

Envis som synden

Hon var så envis att ibland kunde man bevisa att hon hade fel och då visste hon fortfarande att hon hade rätt.

Jag vet inte hur många historier jag och min far har om mamma där frasen ”Och då sa jag till henne, du kan väl vänta tills jag kommer hem så kan jag hjälpa dig med det…”finns med. Men jag kan med säkerhet säga att 99,9% av dom historierna alltid slutar med ”Men när jag kom hem hade hon redan gjort färdigt allt”

Ett bra exempel är hennes bakande av rulltårta med en hand, jag frågade henne flera gånger om hur hon rullade den, då brukade hon rycka lite på axlarna och med en handrörelse antyda hur hon gjorde. Det enda jag vet är att hon aldrig rullade den när någon var hemma, inte för att det var en hemlighet hur hon gjorde utan jag tror helt enkelt att det var för att om det fanns nån hemma kanske dom hade erbjudit sig och hjälpa henne rulla rulltårtan, hon ville hellre göra allting själv.

Jag brukade reta henne för det där, jag brukade säga ”Du är så envis så det bästa sättet att få dig att göra saker är att säga åt dig att du inte klarar av det. Då gör du det på envishet och pin kiv” Då brukade hon snörpa lite på munnen och säga ”Det är väl si och så med det”

Det är förövrigt kod… Det betyder ”Jag vet att du har rätt men jag tänker aldrig erkänna det!”

 

Ibland när jag har berättat om min mamma för människor som inte känner henne kan dom se lite chockade ut, som att dom inte riktigt kan tro på det dom just hört. Då brukar jag förklara för dom att det inte bara är hon och berätta en historia om min mormor för att visa exakt vad min mamma hade att brås på.

Min mormor bodde som sagt i Dalsland och om ni inte vet exakt hur det ser ut tänk er Ronja Rövardotter-land, berg, skogar och sjöar. Min mormor skulle ut och plocka svamp eller bär, hon tar bilen ut till svamp/bärstället, parkerar bilen och vandrar ut i skogen, hur långt hon går vet jag inte, inte heller hur länge hon är ute. Det jag vet är att någonstans under utflykten trampar hon fel, snavar och fastnar och bryter foten.

 Hon ligger där ute i skogen helt ensam och utlämnad. Men jag gissar att hon bara gör det en kort stund för sen biter hon ihop och tar tag i saken och börjar krypa tillbaka till bilen. Hur länge hon kryper vet jag inte men hon tar sig fram i alla fall. Hon tar bilen och kör ner till en släkting, därifrån sen ringer dom taxi som ska köra henne till sjukhuset. Taxin kommer men innan dom kan åka till sjukhuset är det ett stopp som måste göras. Mormor måste åka hem först och byta kläder för man kan inte se ut hur som helst när man träffar doktorn. 

Jag brukade alltid säga att det krävs en speciell sorts människa för att åka hem och byta om innan man åker till sjukhuset.

 

Föga anade jag då att arvet efter mormor var så påtagligt som det var hos mamma. Jag fick helt nyligen höra hela historien om när hon skadade sig i benet. Det var vinter och mamma hade en dag ledigt från jobbet, hon bestämde sig för att ta en skidtur uppe på billingeberget, hon tog bilen upp och sen valde hon milspåret, jag vet inte hur långt hon åkte. Det jag vet är att helgen innan hade det varit skidtävlingar i spåret och när hon kom i en nedförsbacke så tog hennes skidor spår och dom for åt olika håll. På den korta stunden slet hon av korsbandet och ledbandet  i knät.  Hon ligger där ute i snön helt ensam och utelämnad men jag gissar på att hon inte heller ligger där och grämer sig särskilt länge. Hur hon tog sig tillbaka till bilen vet jag inte, men tillbaka tog hon sig. Hon körde iväg med bilen och jag är helt säker på att det inte finns någon här som tror att hon åkte direkt till sjukhuset. Nä hon åkte naturligtvis hem först för att byta om, för man kan ju inte se ut hur som helst när man ska träffa doktorn…

 

 

Vare sig jag eller pappa fick någonsin veta hur hon tog sig hem från den där skidturen, hon var aldrig en person som slog sig för bröstet och berättade hur fantastisk hon var. Skryt var sånt som andra människor kunde hålla på med. Var det något så var det mer som en axelryckning. När jag en gång frågade om hur mormor hade klarat att krypa i skogen med en bruten fot så fick jag en axelryckning och orden ”Ja vad skulle hon göra?” till svar. På många sätt var det mammas signatur ”Ja men vad ska man göra?” Vilka motgångar man än hade i livet bet man ihop och gick vidare. Det gällde för mormor i Dalslands skogar, det gällde för mamma i milspåret och det gällde än mer efter hennes första hjärnblödning. Man biter ihop, man kämpar vidare, man gör det bästa av situationen och framförallt så ger man sig aldrig.

 

När jag tänker på de här två berättelserna och hur mamma hanterade motgångar kan jag inte låta bli att fundera på hur det hade låtit om det hade varit hon själv som ringt 112 när hon fick sin hjärnblödning. Jag är helt säker på att jag vet hur det hade låtit.  För att citera komikern Lars Ekborg

”Det låter allvarligt det där sa doktor Bergström, det är bäst att vi skickar en ambulans”

”En ambulans? I helvete heller, jag tar fembussen”

Det skämtet hade mamma skrattat gott åt och sen hade hon snörpt lite på munnen och sagt ”Det är väl si och så med det”

 

Det fanns ett litet religiöst skämt som vi drog ibland internt inom familjen. Det var fadern, sonen och den helige anden och även om det kan verka ironiskt just nu så var det naturligt för oss, hon var den vi satte vår tilltro till, hon var vår klippa och vår styrka. Hennes styrka var av den tysta sorten, stöpt ur det dalsländska urberget, aldrig påträngande eller kvävande. Hennes styrka var sådan att vi tog den för given.

 

Hon var grunden i vår triangel, det finns ett uttryck som jag läste i en bok en gång som passar in här Den som vill bygga luftslott måste stå med båda fötterna på jorden. Hon stod alltid med båda fötterna på jorden och på så sätt gav hon oss andra möjligheten att bygga ett och annat luftslott. Nu har hon gått vidare och är på en bättre plats i himlen och kanske är det förmätet av mig att säga att det är där hon är men vi har ju alla sett att vad som händer om man säger till henne att hon inte kan göra något…

 

Vi som kände henne väl har inga som helst problem med att föreställa oss hennes paradis. I fjärran ligger berg och skogar från hennes barndoms Dalsland sida vid sida med Provence lavendelfält, där springer Camargues vita hästar mot horisonten. Men i hjärtat av det hela under en klarblå himmel ligger en stilla havsvik, fåglar flyger i sträck över en sandstrand där små vågor stilla kluckar. Uppdragen på stranden ligger en blå klepperkajak, färdiglastad för avfärd. Från stranden går en stig genom lummiga bersåer upp till en dunge med lövträd, en bäck porlar. Där står en gammal blå folkabuss färdiglastad och klar för avfärd. Utanför bussen står ett campingbord och två stolar. Den ena stolen är tom men i den andra där sitter hon nu med kaffekopp och kikare medan vinden sjunger en stilla sång.

 

Våra bekymmer är inte längre hennes. Vi möter henne bara i våra minnen hädanefter men jag vet att när färjekarlen för mig på min sista resa kommer han föra mig till en liten vik där en blå klepperkajak ligger uppdragen på stranden och jag kommer sakta gå förbi den upp mot en dunge där en gammal folkabuss står. Där under lövträden kommer jag att träffa henne igen och det hål hon lämnat i mitt hjärta kommer återigen att vara helt.

 

Sov så gott lilla mamma så ses vi igen en dag du och jag

 

 

onsdag, april 06, 2016

De måste saknat en ängel i himlen...

Den 2.a September 2015 förlorade jag hon som under så många år var mitt allt, hon som var den som tog mig i sin famn när jag behövde tröst, hon som stöttade och bannade, hon som lärde mig om livet och som gav mig sin kärlek. Min mamma finns inte längre bland oss och världen har blivit lite mörkare, lite kallare, lite tråkigare. Hennes skratt har tystnat för sista gången men minnet av henne lever vidare.

Jag sitter här sex månader senare med ett hål i mitt hjärta. Jag saknar henne och önskar så innerligt att jag återigen kunde få höra hennes röst.

torsdag, juni 25, 2015

I stillhetens eviga tystnad...

En tidig sommarmorgon innan någon har vaknat, himlen är blå och inga moln syns så långt ögat kan nå. Fågelsång hörs från träd och buskar, kanske blåser en lätt vind genom träden och frammanar ett stilla rasslande. I det ögonblicket finner jag frid, jag känner mig som ett med universum, jag känner inga tvivel på mig själv, alla bekymmer är som bortblåsta och med ett djupt andetag svävar all frustration och irritation bort. Jag brukar aldrig känna så, det är bara i små korta ögonblick en sommarmorgon eller en stjärnklar höstnatt som jag kan känna en sådan frid. Där jag ensam står i stillhetens eviga tystnad...

onsdag, juni 24, 2015

London hägrar...

Det är första veckan av semestern och imorgon flyger vi till London. Även om det är ca 12 timmar tills planet lyfter så är jag redan nervös, jag flyger nämligen inte så ofta och det gör mig lite darrig. Det ska nog gå bra men om det går åt helvete ska ni veta att jag älskar er alla, även de av er som är frustrerande och irriterande... ;)

I vilket fall ska det bli skönt att komma bort ett tag, förhoppningsvis kan man vila upp sig lite och få ny energi och fylla på inspirationsreserverna lite för det behövs kan man lugnt säga. Det absolut bästa är att vi inte planerat särskilt mycket. Vi ska bara vara kan man säga. Vi vet att vi ska gå på några museum och på "Stomp" på West End och att jag ska hitta lite Fish n' chips också... :)

torsdag, maj 28, 2015

Jag smakade på döden en dag...

I dagarna är det tio år sedan min värld förändrades för alltid, ett decennium har passerat sen de där sista majdagarna 2005 när min mamma fick en massiv hjärnblödning. En hjärnblödning som läkarna inte trodde hon skulle hämta sig ifrån, att hon omöjligt skulle överleva men det visar bara att läkare inte vet allt. Hade dom förstått vilken sorts kvinna dom hade att göra med hade dom lika gärna kunnat slänga sina domedagsprofetior ut genom fönstret. Min lilla mamma är en av de mest envisa, tjuriga och egensinniga (inte gillar hon att erkänna att hon har fel heller ;)) människor jag någonsin mött och då har jag mött en hel del extrema fall. Att hon bara skulle ge upp fanns inte på kartan så hon överlevde men allt hade över en natt förändrats...

Med min mammas hjärnblödning och de skador den orsakade, den långa återhämtningsprocessen som håller på än idag så kom skräcken smygande.  Ni förstår jag var där dagen hon blev sjuk, jag stod och såg på när min mamma försvann i takt med att hennes hjärna skadades, jag stod där när hennes talförmåga försvann och jag minns allt in i minsta detalj. Hennes kläder och hennes ord, mina darrande händer när jag försökte slå 112 och misslyckades första gången, jag minns ambulanspersonalen och de opersonliga väggarna på sjukhuset, läkaren som frågade hur mamma ställde sig till organdonation. Allt sedan den dagen kan jag inte läsa ordet hjärnblödning eller höra det utan att på ett ögonblick färdas tillbaka i minnet till just den där dagen för tio år sedan. Innan hon blev sjuk gillade jag att vara ensam, jag funderade aldrig på det, jag njöt i stora drag men plötsligt såg jag hur bräckligt livet kan vara, allt är som vanligt för att i nästa sekund vara helt förändrat och även om hon inte dog så insåg jag att döden alltid finns där, väntandes. Inte som ett ont väsen utan som något som väntar oss alla i slutändan. Plötsligt började jag fundera på att vara ensam, det blev som att vara ensam delade sig som en amöba. Å ena sidan fanns känslan av att vara ensam som fortfarande är extremt skönt men å andra sidan fanns ensamheten, ensamheten är inte samma sak som att vara ensam. Man kan vara ensam med en bok, en film eller på ett museum. Ensamheten är mycket värre, den kan man känna när man är bland folk, det är känslan som infinner sig när du är själv på julafton eller nån annan högtid, ensamhet är när du inte har någon alls att prata med och den skrämmer mig...

Min mamma överlevde och hon klarar sig helt på egen hand även om hennes högra sida är mer eller mindre förlamad (hon kan gå med krycka men kan inte lyfta armen). Hon lever på sin envishet och tjurighet och visst har hon afasi men jag har aldrig svårt att förstå henne. Hon är en enastående människa som klarar saker med en hand som jag har svårt att göra med två. Hon gjorde sockerkaka här en dag, hon bakade OCH rullade den med en hand. När jag frågar hur gjorde det får jag en axelryckning och ett "tja, vad ska man göra?", det är sån hon är min mamma, saker är som dom är så det är bara att acceptera och bita ihop och göra det bästa av det... :)

Men en dag som denna när jag sitter här och tänker tillbaka kan jag inte låta bli och tänka hur det kunde gått den där dagen för tio år sedan när jag smakade på döden för en kort stund...

torsdag, maj 21, 2015

En hårig man, skogen och en tub vaselin...

Jag var ute och sprang i skogen idag, det gick ganska bra faktiskt. Jag sprang milen och lyckades springa hela vägen så jag är ganska nöjd just nu. Det gick visserligen inte jättefort men jag kom som sagt i mål så småningom. Långdistanslöpning är lite som sex, vill man att det ska vara länge måste man hitta ett bra och jämnt tempo hela vägen... ;)

Jag har dock haft problem med skavsår på bröstvårtor och insidan av lår men jag hade läst att vaselin var ett bra sätt att motverka sånt så idag small det. Jag smorde in mig ordentligt (jag såg ut lite som en nytvättad katt med håret stående åt alla håll) och jag har inte känt av så mycket skav idag men jag tror det får bli till att testa med större mängd vaselin nästa gång, så mycket att jag glider genom skogen...

lördag, maj 16, 2015

Ibland tänker jag...

Det kan iofs komma som en chock för en del av er men det är faktiskt sant! ;) Ibland så funderar jag på om det inte skulle vara bättre att bo i Göteborg. På det stora hela är min lilla stad jättebra, inte för stor, inte för liten, lagom med människor och lagom med affärer/handelsutbud. Det är klart det finns många bra saker i Göteborg också men det jag allra mest saknar här uppe är kulturutbudet. I en storstad som Göteborg är det helt enkelt större och det skulle vara en lyx att bara kunna ta en sväng på stan och på fem minuter vara vid ett museum eller en teater. Att på en kort stund kunna ta sig till en utställning eller konsert av något slag men som det är nu är det lite svårt, tre timmars restid tur och retur är lite för dyrt och lite för långt för att det ska vara gångbart att göra så ofta som jag skulle vilja. Så jag sitter här och tänker tt ibland skulle man allt vilja bo i Göteborg...