Kollektivt minne...

Det har säkert inte ungått någon att jag inhandlade en bok förra veckan eller ens att jag hade börjat läsa den och nu vet ni även att den är färdigläsen. Jag insåg att jag och författaren delar ett minne eller det är ju säkerligen fler än vi som delar detta minne men det är både personligt och kollektivt på en och samma gång så det är ju inte så konstigt. Bokens beskrivning av minnet var i stora drag mitt eget minne från händelsen. Det är lördagmorgon i februari 1986 jag är uppe tidigt för att titta på Gomorron Sverige, egentligen var jag ju bara intresserad av när dom skulle visa tecknat. Då var tecknade filmer en bristvara och som en törstande man törstar efter törstade vi barn efter tecknade filmer. Denna dag skulle dock bli annorlunda, på fredagsnatten hade Olof Palme blivit mördad vilket gjorde att programmet var inställt. Jag väckte mina föräldrar med nyheten att Palme var död, det var traumatiskt för oss alla. För dom att Palme var död, för mig att den tecknade filmen var inställd...

Visst är det så att de starkaste minnena oftast har med tragedier att göra eller åtminstone extrema händelser som är oväntade. För visst är det så att många av oss minns vad vi gjorde när vi fick veta att Palme var död eller när planen flög in i World Trade Center eller när Kennedy blev skjuten och Armstrong gick på månen...