Det finns tillfällen då jag känner mig liten, när världen gör sig påmind om hur stor den verkligen är. Dessa tillfällen brukar komma sent på kvällen när all kontakt med omvärlden är bruten och det enda man har är sina egna tankar. Den här gången kan jag dock peka på den utlösande faktorn, mordet på Benazir Bhutto... Däremot så kan jag inte säga varför det berör mig så mycket. Jag hade dålig koll på henne innan hon blev mördad, jag visste vem hon var och var hon var. Jag kan inte säga att jag brydde mig särskilt om hennes politik eller hennes parti eller om hon levde eller om hon dog...
Kanske är det kvinnans död och inte symbolens som gör att jag blir tungsint, hon var en i mängden visst, men som en symbol var hon något som var större än sig själv. Det var symbolen som utmanade det religiösa etablissemanget i ett land där religion tas på ett överdrivet allvar. Även om symbolen lever vidare så fick det kvinnan bakom symbolen dödad, och inte bara hon utan även tjugotvå andra människor som var på fel plats vid fel tillfälle. Även om dom inte får samma utrymme i nyhetsinslagen så är dom ändå människor och förtjänar bättre än att bara bli bortviftade som offer vid självmordsbombningar. Dom är mer än bara anhängare till Benazir Bhutto, dom har namn och familjer.
Och nu sitter jag här och det enda som far runt i mitt huvud är att
När tystnaden sänker sig, är vi alla små...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar