Det fanns en gång en tid innan mitt liv var som det är nu då jag trånade efter en kvinna. Jag tyckte hon var guds gåva till mänskligheten men sanningen är att hon egentligen aldrig var något att ha, hon var inte rolig, smart eller på något sätt kompatibel med mig. Hon var bitsk och vresig på ett sätt så att man nästan skulle kunna säga att hon var bitter. Hon såg mig aldrig för den jag var men oj så jag trånade efter henne och hur hon än betedde sig mot mig så tog jag det. Att bli verbalt misshandlad hörde till min norm när det gällde henne, en norm som jag vande mig vid och som inte blev reviderad förrän jag började träffa andra mer "normala" kvinnor men fram till den punkten så var hon verkligen hon med stort H...
Jag träffade henne idag, jag skulle vilja säga att det var på ett nedgånget café i våra gamla kvarter men livet är egentligen inte sånt, de gamla kvarteren är sedan länge borta och åren rullar på utan hänsyn till dig och mig. Hon hade inte förändrats mycket, hon såg lite äldre ut, annars så var hon sig lik. Senast vi sågs var väl för ca 15 år sedan och mycket vatten har flutit under broarna sedan dess...
Men som sagt så var hon sig lik, inte bara till utseendet utan även till sättet och jag måste erkänna att när jag stod där och pratade med henne så funderade jag på hur det skulle ha varit att ha varit ihop med henne. Den person jag är idag ryggade undan från den idén ungefär som man ryggar undan från en giftorm i sängen. Det enda som rusar igenom ens huvud är "spring för livet", kanske har jag fel, kanske skulle vi varit fantastiska ihop men samtidigt vet jag att det skulle varit min förtjänst isof. För tro det eller ej jag är fantastisk att vara ihop med... :p
Jag har ändå lagt ett av alla mina spöken till ro idag, den tanke som spöket står för kommer nu att för evigt få vila i mitt sinnes kyrkogård, det ställe dit man sänder de tankar och drömmar som dött. Jag vet att jag aldrig älskade henne det krävs väldigt mycket mer innan jag säger det till någon, så väldigt mycket mer. Så om jag någonsin sagt det till någon av er så kan ni själva förstå hur mycket jag håller av er...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar