Sista dagen med döden...

Idag så hittade jag denna dödsannons i DN och även om jag aldrig varit något fan av Boyzone så tycker jag att han dog lite väl ung. Vilket också fick mig att fundera på det där med vår rädsla för döden. Kanske är det så att vi är rädda för döden för den är så plötslig, den bara är där helt plötsligt, den går inte att planera (och nu menar jag inte dödshjälp) och kanske är det just det som gör att vi kan leva med döden. Tänk att veta exakt vilket datum man skulle dö på och tänk vilken ångest man skulle ha timmarna, dagarna, veckorna och åren innan slut datumet nås...

Döden är ändå konstig på det sättet, en del människor som vill dö unga lever tills dom är gamla och en del som vill leva för evigt dör unga. Visst skulle det vara skönt om det fanns en ultimat plan som man kunde få förklarad för sig när man dött? Då kunde det kanske vara lättare att acceptera döden som något man måste genomleva men dö måste vi ju göra det är bara hoppas på att det går fort och att man blivit typ nittio innan man gör det...

Jag hittade denna artikel och funderade lite på om jag själv skulle kunna jobba med sådant eller om jag skulle ha svårt att röra de döda kropparna. Även om jag inte är rädd för döden så känns det makabert att jobba med kroppar. Fast det gör ju egentligen slaktare också, jobbar med döda kroppar också, för när döden inträffat så är det ju bara köttet kvar och slaktare har jag inte lika svårt att se mig själv jobba som. Inte för att jag vill jobba som slaktare jag tror bara att det är lättare än att jobba med döda människokroppar hur köttiga de än är...