onsdag, oktober 07, 2009

2012

Jag tror att alla människor har fobier en del större och en del mindre. Min största fobi och antagligen största skräck är ett årtal, ett årtal som de senaste åren har haft innverkan på mig. Årtalet är 2012 och eftersom det närmar sig med stormsteg så blir jag nervig redan nu när tänker på det. 2012 kommer vara ett jobbigt år för på något sätt så kommer varje dag vara ett alldeles eget helvete. Egentligen så är det väl inte årtalet i sig som är en fobi utan det är vad årtalet står för som är problemet...

Det börjar egentligen 1985, jag var nio år gammal och min farmor som jag älskade mer än något annat hade just dött i leukemi. Jag var egentligen för ung att förstå exakt vad som hänt men jag förstod iaf att jag aldrig skulle få se henne igen. Nio år är ingen lång tid att känna någon, nio är definitivt inte mitt lyckonummer när det gäller döden heller. Jag insåg det inte då men siffran nio skulle hemsöka mitt liv från den stunden...

Nio år senare 1994 så dog min mormor, hon som var min starkaste stöttepelare. Gammal och sjuk hade hon blivit men gnistan fanns kvar. Det är samma envisa gnista som finns i min mamma och till viss del i mig med, det är gnistan som gör att man accepterar vad livet än ger en. Det konstiga är ibland att man inte inser hur mycket man älskar en person förrän personen är borta för alltid. Nuförtiden när jag tänker på henne så känner jag bara saknad och inte bara för att min mormor lagade världens bästa köttbullar och söndagsstek, utan även för att det tomrummet hon och farmor lämnat efter sig i mitt hjärta aldrig kan fyllas av någon annan...

Det var först efter att min farfar dog 2003 som jag började känna en viss oro när jag insåg att denna gång så var det återigen nio år sedan det förra dödsfallet. Min farfar var en underbar farfar, han gillade att skoja och han hade glimten i ögat. Han älskade filmer och naturen. Han jobbade som målare och var stor och stark. Jag har när jag tänker på honom två mentala bilder, den första bilden är ett foto som måste vara från slutet av sjuttiotalet, han ligger med gul t-shirt och rödsnusnäsduk på huvudet på mage i sanden och låtsas vara ett myrlejon. Min andra mentala bild är av honom en vecka innan han dog, den store mannen är borta, kvar fanns bara min farfar, fortfarande med glimten i ögat men alla muskler var förtvinade. Det var svårt att se honom så men jag kan fortfarande skratta åt att han när han låg på sin dödsbädd ändå tog sig tid till att säga åt mig att eldblåsning(som jag höll på med då) inte var nåt vidare...

2012 har det gått nio år sen sist och jag är faktiskt rädd för tänk om det händer igen, jag har förlorat någon jag älskar med nio års mellanrum sedan jag föddes. Vem vågar jag älska 2012? Eller vågar någon älskas utav mig? Hur det nu än blir så kan väl ni (ni vet vilka ni är) lova mig att vara extra försiktiga 2012 för det skulle vara skönt om förbannelsen bröts...

2 kommentarer:

Evil Runar sa...

Du kanske ska göra världen en tjänst och älska Josef Fritzl?

...fast det förutsätter ju en del där...

Martin sa...

Ja det blir ju lite svårt om man säger så, fast å andra sidan så kan jag ju ta åt mig äran för alla som trillar av pinn det året... :p