Vanlig enkel dödlighet... eller vi skola alla den vägen vandra...

Jag har alltid tyckt att det är konstigt att jag inte är rädd för att dö men att jag ändå är det på något sätt. Jag vet ju liksom att alla dör och att det inte finns något att göra åt det (om man inte fryser ner sig tills det finns ett botemedel) men just den här funderingen på vad döden egentligen innebär, ni vet den där när man verkligen inser vad det innebär att dö, att inte finnas alls. Det är en svår tanke att tänka för hur kan man förstå "att inte finnas"? Att finnas är ju en av stöttestenarna när det gäller att kunna fundera exempelvis på döden. Det här med att inte finnas är så svårt att få tankarna runt att jag ibland funderar på vad som är bästa sättet att begravas på. För tänk om det ändå finns något kvar av en själv i kroppen man lämnar, vill man då läggas i en kista och låta naturen ha sin gång med förrutnelse i jorden vilket innebär maskar i ditt kött. (som faktiskt känns lite förnedrande även om man inte känner något) Eller ska man välja kremering och eldas upp? Vilket öde egentligen, först bränner man bort allt brännbart och sen måste benen krossas så det blir aska för hela slanten. Just nu när jag sitter här och skriver detta så tycker jag inte något av det verkar särskilt lockande (inte för att döden någonsin lockat)men för mig så lutar det åt kremering och kanske uppskjutning i rymden, det skulle på något sätt passa bra tror jag, om inte annat så är det ju en sista egotripp. För finns det egentligen något bättre än att kunna peka upp mot himlen och säga "Jag kommer att vara där uppe" och bokstavligen mena det?