Now I am become Death, the destroyer of worlds...

Jag har funderat lite på Oppenheimer som yttrade dom orden, förstod han vad han hade åstadkommit? Kunde han när han stod där i bunkern i öknen i New Mexico förstå vad han startat? Vad för tankar for genom hans huvud när han såg skenet från testet? Var han lättad över att det funkade? Att han tänkte på texter ur Bhagavad Gita vet vi visserligen. Dock kan man ju ana att det inte bara var glädje han kände. Visst hade han lyckats med en fysisk bragd (han och alla de andra i manhattan projektet) men samtidigt hade han skapat det mest fruktansvärda vapen som någonsin skapats.

"If the radiance of a thousand suns were to burst at once into the sky, that would be like the splendor of the mighty one."

"Now I am become Death, the destroyer of worlds."

Jag undrar om han tänkte på dessa ord igen när atombomberna föll över Hiroshima och Nagasaki för då var de ännu sannare än vad de var när testbomben föll i New Mexico. Jag tror att det måste vara svårt att veta att man är ytterst ansvarig för att två hela städer jämnades med marken och att närmare 200 000 människor dog. Hur som helst så hoppar alltid en väldigt speciell tanke in i mitt huvud när jag tänker på atombomber. Om det blir ett atomkrig och en atombomb är på väg hit så ska jag försöka hamna i epicentret av smällen så jag dör snabbt för jag har verkligen ingen önskan att åtnjuta verkan av det radioaktiva nedfall som är en naturlig följd av atombomber. Om jag nu inte muterar så jag blir som hulken eller nåt för det kunde ju vara kul, iofs så tror jag inte att jag passar i grönt...