Ensam i Ensamheten...

Ensamheten heter en liten by i Storumans kommun i Lappland, den är nog mest känd för att Heidi Andersson kommer därifrån. Byn Ensamheten är för mig en symbol som både lockar och skrämmer mig. Jag har nämligen tänkt mycket på det där med att vara ensam och ensamhet, jag gillar att vara ensam men jag är dödligt rädd för ensamhet. Att vara ensam är för mig att få göra exakt som jag själv vill, att rå om mig själv och att inte behöva lyssna på någon. Ensamhet är en helt annan sak, ensamhet är när man inte har någon annan levande människa att prata med, inga vänner, inga släktingar, det som symboliserar ensamhet allra klarast för mig är tanken på att fira jul själv, att inte omhuldas av värmen från släkt och vänner...

Jag tror min skräck för ensamhet alltid funnits där, jag är enda barnet och min ensamhetsskräck kan nog knytas till mina tankar om att mina föräldrar en dag ska dö. Tänk om jag då är alldeles själv i livet, var tar jag vägen då? En sak som jag märkt är att såhär ca 6 år efter att min mamma fick sin hjärnblödning så har min ensamhetsskräck tagit sig ett nytt uttryck. Jag är rädd för hjärnblödningar och det är jag så till den milda grad att jag på natten när jag inte kan sova och hjärnan spelar en spratt, kan få för mig att jag fått en hjärnblödning, jag ligger i mörkret och känner efter. Nyper mig i armar och ben bara för att vara säker. Trots detta så tror jag inte att det är själva sjukdomen som skrämmer mig (så mycket) utan snarare är det så att rädslan kommer från att vara själv och osaknad när det händer.

När min flickvän tog en semesterresa till Gran Canaria med sin mor och var borta en vecka så ökade min rädsla för jag insåg plötsligt att hon är den enda jag har daglig kontakt med, det finns ingen annan som skulle sakna mig på ett antal dagar, om ens en hel vecka och om det fanns folk som saknade mig, skulle dom då försöka få tag i mig så jag kan räddas? Jag vet inte! Jag vet inte heller om jag någonsin kommer komma över den här skräcken men jag tänker definitivt försöka.

Det enda jag med säkerhet kan säga är att jag inte vill vara ensam i ensamheten...

Sista dagen med döden...

Idag så hittade jag denna dödsannons i DN och även om jag aldrig varit något fan av Boyzone så tycker jag att han dog lite väl ung. Vilket också fick mig att fundera på det där med vår rädsla för döden. Kanske är det så att vi är rädda för döden för den är så plötslig, den bara är där helt plötsligt, den går inte att planera (och nu menar jag inte dödshjälp) och kanske är det just det som gör att vi kan leva med döden. Tänk att veta exakt vilket datum man skulle dö på och tänk vilken ångest man skulle ha timmarna, dagarna, veckorna och åren innan slut datumet nås...

Döden är ändå konstig på det sättet, en del människor som vill dö unga lever tills dom är gamla och en del som vill leva för evigt dör unga. Visst skulle det vara skönt om det fanns en ultimat plan som man kunde få förklarad för sig när man dött? Då kunde det kanske vara lättare att acceptera döden som något man måste genomleva men dö måste vi ju göra det är bara hoppas på att det går fort och att man blivit typ nittio innan man gör det...

Jag hittade denna artikel och funderade lite på om jag själv skulle kunna jobba med sådant eller om jag skulle ha svårt att röra de döda kropparna. Även om jag inte är rädd för döden så känns det makabert att jobba med kroppar. Fast det gör ju egentligen slaktare också, jobbar med döda kroppar också, för när döden inträffat så är det ju bara köttet kvar och slaktare har jag inte lika svårt att se mig själv jobba som. Inte för att jag vill jobba som slaktare jag tror bara att det är lättare än att jobba med döda människokroppar hur köttiga de än är...

Nu vet jag...

Jag tror jag listat ut vad som skrämde folk förr i tiden eller åtminstone på 50-talet, det som dom var mest rädda för då var helt enkelt kvinnor. Oförstörbara kvinnor som eldar upp män med sin åtrå. Man anar ju litegrann att världen var lite inskränkt då...



Och visst kan kvinnor vara lite frustrerande eller ja väldigt frustrerande ibland :p men särskilt skrämmande är de ju inte, dom är ju rätt trevliga egentligen... :)

Skräck från förr...

Idag medan jag jagade en fluga så började jag tänka på gamla skräckfilmer, från 30-40-50 talet vad var det som gjorde dom läskiga då och inte nu? För om sanningen ska fram så är just filmer som "The Wolf man", "Frankenstein", "Dracula", "King Kong" och "The Fly" inte särskilt läskiga för oss att se. Ligger skillnaden mellan då och nu i att vi tiiskillnad från de generationerna lever i en mer upplyst värld (rent vetenskapsmässigt alltså) eller är det så enkelt att det som skrämmer går i cykler?

Påtal om gamla filmer så får ni två trailers av fyra väldigt "skrämmande" filmer...





Och så denna saga om vikingakvinnor och en stor orm (oj vad mycket jag skulle kunna säga nu men jag gillar ju inte snusk så jag låter bli...:p)



Det är ändå skönt att veta att det inte alltid var bättre förr...

Åskan rullar...

Idag som igår mullrar åskan olycksbådande bland de mörka moln som fyller himlen, det är en sån här dag som jag alltid är orolig för att ha igång teven eller datorn för tänk om blixten slår ner i mitt hus för sånt har jag hört händer, visserligen så hände detta i Vaggeryd men jag tror att vi har högre hus i Skövde och min teori är att ju närmare himlen desto troligare är det att bli träffad av blixten...

En annan sak som blir jag orolig för när åskan går är att åskan skulle slå ner när man duschar, nuförtiden så är det mer så att man tänker att det skulle vara tråkigt att dö men när jag var yngre, typ i tonåren när jag var mer benägen att dra en runk i duschen så var ju skräcken att dö samtidigt som man runkade och stelna i den posen, sen när brandkåren kom och hittade en så skulle dom stå där och skaka på sina huvuden och säga ja runkning dödar. Ana skammen med att bli "han den där som dog när han runkade" för inte skulle man få vara häftig och bli dödad av ett blixtnedslag nänä inte om man drog en stilla runk inte. Då är man och kommer alltid förbli den som dog av runkning...

Undrar om man ens får en kristen begravning om man dog på det sättet för det är väl ändå en lustfull syndig gärning, jag menar det är ju inte direkt nåt man gör för att vara social även om det finns varianter men nått kyrkomöte är det ju inte...

Det ska dock sägas att förutom dessa rädslor så verkligen älskar jag åska. Tänk er att att bara sitta på en torr (och säker) plats med en kopp té och titta på hur blixtarna klyver horisonten, hur vacker är inte det? Eller den där känslan man får när man hör mullret av åskan eller när en riktig åskskur smattrar mot tak eller fönster... :)

Näe nu ska jag nog ta och duscha...