På andra dagen...

Dagens tema är: Min första kärlek.

Det är egentligen inte en lätt fråga att svara på. Den första kärleken kan ju vara så många saker, allt från föräldrar till någon sak som alltid kan förknippas med kärlek som exempelvis ett gosedjur eller liknande. Eftersom jag redan har skrivit ett inlägg om min kärlek till mitt gosedjur, och eftersom jag kommer skriva om mina föräldrar imorgon så väljer jag att tolka dagens tema som min första "romantiska" kärlek. Egentligen så är det fel att kalla den "romantisk" den var nog snarare oskyldig av sitt slag...

Hon som var hon med stort H hette Magdalena och vi gick i samma klass i lågstadiet år 1-4. Hon var lång, blond ,hade blå ögon och var dotter till en präst. Jag var liten och tanig med en viss lätthet för att gråta. Vi kan väl helt enkelt säga att jag var den känslosamme i förhållandet. Hur det kom sig att att vi drogs till varandra vet jag inte, kanske tyckte hon jag var söt, eller så tyckte hon synd om mig för att jag grät så ofta i vilket fall så tyckte hon om mig och jag om henne.

Tyvärr höll vi aldrig varandra i handen för om sanningen ska fram så var jag inte modig i den åldern och att hålla hand med en flicka inför alla klasskamrater funkade bara inte. Jag minns en gång när vi en fredag hade roliga timmen (ni vet den där timmen då man om man ville fick showa lite inför klassen, den timmen som var till för att vi skulle hålla oss lugna resten av tiden i skolan) vi hade iaf en brevlåda som tömdes av vår lärarinna varje fredag, en brevlåda som vi själva fyllde med brev till våra klasskamrater. Just den här roliga timmen som jag minns så hämtade lärarinnan breven och som alltid så läste hon högt ut namnet på adressaten, som vanligt så var det någon kille som skickade till sina killpolare, tjejer som skickade till sina tjejkompisar. Men den här gången var det dock ytterligare ett brev med i brevskörden, ett brev adresserat till mig...

"I love you Martin" läste min lärarinna högt ut inför klassen och som ni säkert redan listat ut var det från Magdalena. Till klasskamraternas skratt så blev jag väldigt förlägen och antagligen illröd i ansiktet. Nu när jag är äldre så inser jag hur modigt det var av henne att skriva det brevet och visa sin kärlek för mig för alla våra klasskamrater. Tyvärr var det inte lika lätt för mig att inse det då, jag var ändå den där lille pojken som fortfarande tyckte att det var svårt att gå emot strömmen. Ibland tänker jag att det är en av de grejer som jag velat ändra av mitt liv, att faktiskt säga till henne vad jag egentligen kände.

Nu tror jag iofs att hon visste, för att vara ärlig så tror jag att hela min klass visste om det långt innan brevet dök upp. Jag minns en gång efter brevet, nån gång i fjärde klass tror jag det var. Klassen var hembjuden till en kille som fyllde år och så sa hans mamma att vi var tvungna att dela in oss i par för det skulle bli dans. Varpå hela klassen unisont säger att Magdalena och Martin kommer ändå välja varandra, så ja dom visste lika väl som jag vem min första kärlek var... :)