Ångest någon?

Jag har funderat ett tag på om jag borde känna mer bitterhet eller ångest över mitt liv. Alla andra verkar ju känna ångest och bitterhet över sina liv!!! Kanske skulle jag känna ångest över min ålder, bitterhet över att tiden aldrig står stilla eller kanske jag bara skulle vibrera lite. Kanske skulle jag ha ångest över att mina planer från när jag var ung inte riktigt blivit realiserade eller ens påbörjade. Borde jag kanske ha ångest för att jag har en krasslig ekonomi och inget jobb som kan verka som medicin! Fast det är klart man kan ju vara bitter för att inga pengar faller ner från himlen också!

Kanske borde jag ha ångest på grund av mitt kärleksliv eller snarare avsaknaden av sagda kärleksliv? Bitterhet över att vara ensam? Kanske? Vet bara att jag varit singel så länge så jag börjar glömma bort känslan av hur det är att vara ihop med någon. Kanske är det ändå så att jag ändå har något att känna ångest och bitterhet över? Kanske?

Men samtidigt måste jag ändå säga att Näe jag har ingen ångest, jag känner ingen bitterhet för att allt inte gått som jag velat! Det senaste året har varit bra för mig, jag känner äntligen att jag tagit mig igenom det mörker som fanns runt mig ett tag. Det mesta under året har funkat riktigt bra, det finns egentligen bara en sak som jag ångrar och det var någonting jag inte gjorde! Jag missade mitt fönster till något som jag tror hade kunnat vara både fantastiskt och underbart!!!!

Om ni mot all förmodan undrar varför jag skriver om ångest och bitterhet så skyller jag på en vän till mig, en inte lika fullt så bitter gammal man som igår sa att jag fyller min blogg med ångest (det var inte riktigt det han sa men jag fritolkar lite). Ni hittar honom här och som ni ser har han också ångest!!