Ångest någon?

Jag har funderat ett tag på om jag borde känna mer bitterhet eller ångest över mitt liv. Alla andra verkar ju känna ångest och bitterhet över sina liv!!! Kanske skulle jag känna ångest över min ålder, bitterhet över att tiden aldrig står stilla eller kanske jag bara skulle vibrera lite. Kanske skulle jag ha ångest över att mina planer från när jag var ung inte riktigt blivit realiserade eller ens påbörjade. Borde jag kanske ha ångest för att jag har en krasslig ekonomi och inget jobb som kan verka som medicin! Fast det är klart man kan ju vara bitter för att inga pengar faller ner från himlen också!

Kanske borde jag ha ångest på grund av mitt kärleksliv eller snarare avsaknaden av sagda kärleksliv? Bitterhet över att vara ensam? Kanske? Vet bara att jag varit singel så länge så jag börjar glömma bort känslan av hur det är att vara ihop med någon. Kanske är det ändå så att jag ändå har något att känna ångest och bitterhet över? Kanske?

Men samtidigt måste jag ändå säga att Näe jag har ingen ångest, jag känner ingen bitterhet för att allt inte gått som jag velat! Det senaste året har varit bra för mig, jag känner äntligen att jag tagit mig igenom det mörker som fanns runt mig ett tag. Det mesta under året har funkat riktigt bra, det finns egentligen bara en sak som jag ångrar och det var någonting jag inte gjorde! Jag missade mitt fönster till något som jag tror hade kunnat vara både fantastiskt och underbart!!!!

Om ni mot all förmodan undrar varför jag skriver om ångest och bitterhet så skyller jag på en vän till mig, en inte lika fullt så bitter gammal man som igår sa att jag fyller min blogg med ångest (det var inte riktigt det han sa men jag fritolkar lite). Ni hittar honom här och som ni ser har han också ångest!!

Ledarskap!

Idag har jag varit på en föreläsning om ledarskap. Själva föreläsningen var väl så där då jag som tillträdande spexgeneral har en rätt bra idé om vad som kommer krävas för att få allt att funka. Det som dock var intressant var att hon som höll i föreläsningen hade samma syn på ledarskap som jag själv faktiskt har. I det hela fanns faktiskt korn av vad jag försökt tänka på under året som varit. En sak som jag tycker är väldigt viktigt är att eftersom vi är en liten förening så måste vi stötta varandra på ett helt annat sätt en om vi var en stor förening.
Högskolestudierna kan ju vara påfrestande både fysiskt och psykiskt och min förhoppning är att vi ska kunna stötta varandra på ett sånt sätt så att allt sådant ska bli lättare! Jag menar naturligtvis inte att någon annan ska göra uppgifterna åt en, men jag hoppas att man genom att prata med varandra, umgås och ha kul ska kunna lätta den bördan åt varandra!
Tyvärr var jag inte kapabel att göra det under det senaste året och därför känns det ibland som om jag misslyckades lite med människor i spexet som jag kanske kunde ha stöttat mer. Jag hoppas iofs att dom förstod vad jag försökte göra, gjorde dom inte det får jag helt enkelt öva på min kommunikationsteknik!!!!

Äntligen!

Som jag har väntat, men nu är den som sagt äntligen här del 7 i Steven Erikson's roman serie, nämligen Reaper's Gale!!!!!!

Ibland kvittar det hur världen ser ut när man kan stoppa näsan i en bok!!!!

Idag är Martin glad!!!!!!

Bara så att ni vet!

Jag har skådat världens ända och den är väldigt vacker!

Annars funderar jag lite på nästa spex och vad som kommer att krävas för att få det att funka! Min förhoppning är naturligtvis att det kommer att flyta bättre än vad det gjort iår! jag tror iofs att vi ska kunna nå dit utan några större problem men eftersom vi ändå är studenter på en högskola hänger en stor del av vad vi gör på vad folk läser för ämnen och kurser etc etc. Som det ser ut nu verkar iaf en stor del av gänget bli kvar så det är ändå positivt....

It's alive.......

Som flickan sa!!!



Jag rensade ur min kyl idag och hittade det här!
Om ni undrar vad det är så är det leverpastej!

Och om ni undrar varför fotot är suddigt så är det för att den ville inte sluta röra på sig!

Hemma med juryns pris!

Nu är Skövdespexets äventyr på SM i Örebro över för denna gång med oss hem har vi många intryck och juryns pris. Även om intrycken av de andra spexen var varierande fick vi ändå se saker som vi kan använda oss av, vi har lärt oss en hel del och det var ändå det stora skälet till att åka till Örebro.
Vi lyckades som sagt med att ta hem juryns pris vilket kändes extra roligt då flera medlemmar i andra spex tyckte att vi var värda det, tyvärr fick vi ingen pokal att ta med oss hem men det är ju ändå inte det viktigaste!

Jag tänkte ta tillfället i akt för att skriva min sista hyllning till vår nuvarande regissör, utan henne hade vi aldrig haft en föreställning i år. vi hade faktiskt två regissörer men pga olika skäl fick hon jag ger min hyllning till ta det mesta av ansvaret. Jag menar naturligtvis inte att hon har gjort allt själv, utan resten av oss hade hon bara varit en kvinna med ångest för sitt skolarbete, nu fick hon det även för skådespelare som aldrig lärde sig sina repliker och som aldrig gjorde som hon sa!
Hon regisserade, var med i Pr-gruppen, ledde rekvesitagruppen med både skapande och utförande, hon skötte dekormålningen, hon hade hand om kostymgruppen och det jobb som dom la ner på kostymer, om ni har sett föreställningen så ja, galondräkten är sprungen ur hennes sjuka fantasi!!!!
Hon har hela tiden hållit vår skuta på rätt köl, detta har hon naturligtvis inte gjort alldeles själv men eftersom vi är väldigt få, måste vissa i spexet dra tunga lass och som sagt så har vår regissör dragit det tyngsta lasset. Nu måste sägas att allt inte varit en dans på rosor men även om hon kan vara en "Royal pain in the ass" så kommer vi att sakna henne nu när hon flyttar från stan!!!!!!!

Så det jag vill säga är väl det här; Vi vann juryns pris i Örebro tack vare att vi alltid har kul med varandra och att vi har ett avslappnat sätt gentemot spex och publik men mest av allt så vann vi för att vår regissör drev oss framåt!!!!

Tack!!!

Alla vägar bär till Örebro! Eller var är mina väskor!

Ja nu har det alltså blivit dags att packa för resan till Örebro och uppförandet av vår föreställning på Spex-sm och jag kan inte hitta en enda väska att packa i!!!!!! Någon som har några förslag; jag ska vara där i fyra dagar, det blir banketter (kostym alltså), lekar och civila kläder, naturligtvis ska jag ha med mig underkläder, t-shirtar och annat......
Förslag för vad jag ska packa i mottages med glädje!

Fråga!

Hur berättar man för någon att man kommer att sakna henne utan att få det att låta som en gråtmild raggningsfras? Det enda jag vet är att jag har en tendens att få det att låta som om jag raggar och även om jag inte skulle ha något emot att ragga på henne känns det som om det inte är läge för det! Eller ens att hon för den skull skulle vilja att jag gjorde det!
Ja ja i vilket fall kommer jag att sakna henne!!!

Musiktips!

Jag har nämnt henne förut men Holly Cole är fruktansvärt bra, den sortens musik som får mig att vilja sitta på en rökig klubb någonstans och bara njuta!

Tiger Army är inte heller helt fel dock inte samma känsla som jazzen eller ens samma sorts genre men den är kul iaf!

Egentligen är skälet till det här inlägget att jag äntligen listat ut hur jag länkar lite snitsigt härifrån! Det tog bara tre månader. Bra va?

Döden!

Jag sitter här sent på natten och försöker komma underfund med varför jag fastnade på den här sajten! Det enda jag kan tänka mig är att jag är morbid men vem är inte det nuförtiden? Det intressanta är dock hur många år det skiljer för någon som är en ickerökande man, om man är...

Normal.: Då dör jag söndagen den 29 augusti 2049
Pessimistisk: Då dör jag fredagen den 11 juni 2032
Sadistisk: Kommer att dö tisdagen den 28 augusti 2012
Optimistisk: Dör onsdagen den 24 oktober 2074

Vad mycket roligt man kan hitta på nätet....

Men varför verkar sadistiska människor ha högre dödlighet än andra och tänk om man börjar som optimist för att sedan gradvis glida över mot pessimism....

Ja ja, jag överlever nog inte Örebro ändå, det är det värsta med karma, till slut måste man betala för allt dumt man gjort och som ni vet är de flesta kvinnor långsinta...

Orolig!

Jag är orolig för min vän som inte mår bra!!! Även om hon enligt egen utsago mår bättre så är jag fortfarande orolig! Kanske är det så att jag är rädd för att jag vet att jag inte räcker till.
Kanske är det bara för att hennes lösning på det hela är så slutgiltig, så skrämmande, så feg!
Hon har varit hos en kurator som sa att hon skulle ta långa promenader, så nu går vi långa promenader som jag hoppas ger henne något, sen ger jag henne så många kramar som möjligt, jag hoppas att de åtminstone hjälper lite, sen är det ju kul att få folk att tro att dom vet vad som försigår bara för att dom ser oss kramas! Tänk om dom visste det jag vet!!!!

Har en plan!

Eftersom mitt kärleksliv har varit eller snarare inte varit på mycket länge nu har jag börjat arbeta på en plan! Jag funderar på om jag inte ska se bortanför Sveriges gränser och kanske hitta någon där. Det är nämligen så här att jag har en polare som åkte till Brasilien på semester ett år och kom hem med en brasilianska och han verkar lycklig. En annan polare började chatta med en flicka och när det sen visade sig att hon bodde i Thailand så sålde han sitt pick och pack och flyttade dit, nu jobbar han som engelskalärare och bor med henne hos hennes familj.
Nu är ju mitt problem att jag måste ju undvika att skaffa en tjej från någon av dessa två områden i världen (mest för att undvika att folk ska säga att jag härmas.....men men)! Jag har därför valt att rikta blickarna söder och österut, närmare bestämt mot Ukraina. särskilt då Kiev trakten med hänvisning mot Tjernobyl!!! Så det jag söker är helt enkelt en mustachprydd ukrainsk kvinna som heter Olga och som levt nära Tjernobyl; varför undrar ni säkert! jag har en plan till faktiskt!!

Planen är faktiskt ganska enkel, jag tänker mig att mina barn som jag och Olga producerar ska bli mutanter, fast jag kan stå ut med om dom blir vanliga enkla mutationer också! Allra helst ska dom naturligtvis ha övermänskliga krafter. När dom sen blir tillräckligt stora bildar jag en supergrupp med mutanter som ska beskydda världen. Jag kommer sen kalla mig nåt i stil med daddy M eller kanske doktor M eller varför inte professor M... hmm, jo det funkar! Sen kan jag kalla gruppen för M-men, fast det är klart det låter iof som en stammning! Jaja jag får nog tänka lite på det namnet. Allt jag behöver göra för att planen ska sättas i verket är att sätta in en kontaktannons i Ukrainas tidningar!

Nu ska jag bara hitta adressen.........

Vänskap!

Jag har en vän som har det svårt just nu. Hon mår inte bra och jag känner att jag inte kan ge henne det stöd som hon förtjänar! Det som jag kan ge henne är många kramar och det verkar funka för ögonblicket naturligtvis har vi djupare diskussioner men om sanningen ska fram vill jag nog helst låta människor som jobbar med sånt här försöka hjälpa henne!!!
En rolig sak som detta fört med sig är att på grund av alla kramar och den närhet som blivit mellan oss, verkar folk runt oss tro att vi är ihop eller åtminstone på väg att bli det. Det jag tycker är roligast med det hela är folks förmåga att dra förhastade slutsatser. Jag brukar iof inte bry mig om vad folk tycker särskilt inte när dom inte har alla fakta, hade dom det skulle dom vara mer oroliga! Men det viktigaste är väl ändå att inte svika sina vänner när dom har det svårt, utan istället får man försöka finnas där och ge den hjälp man kan!?!?!?!

Fråga och du ska få svar!

Livet har en tendens att spela mig spratt. Kanske är det mitt fel för att jag hör vad jag vill höra! Kanske är det så att jag inte duger, men men. Jag måste erkänna att jag har varit fast i mitt eget mentala fängelse ett tag nu men idag har det rasat och jag känner mig helt plötsligt fri eller friare kanske man ska säga.

Igår på valborg pratade jag med en kille som berättade saker om en kvinna jag har känslor för. Han berättade saker som gjorde mig lite hoppfull. Det var iof inget som jag hoppade högt av glädje för men det kändes som om det kunde vara nåt. Detta plus ett par småsaker som hänt gjorde att jag var tvungen till att försöka få rätsida på det hela. Idag har jag pratat med henne och fått reda på vad som gäller! Mina känslor för henne är inte besvarade vilket är synd, mest för mig iof men det är väl något jag får leva med! Så återigen står jag där efter att ha hört det jag vill höra men den här gången är det åtminstone positivt då mitt mentala och känslomässiga fängelse har börjat att vittra sönder. Sen kan jag ju inte annat än att erkänna att jag förstår henne. Jag är inte en person som är lätt att ha med att göra, åtminstone inte innan man lärt känna mig bättre och jag vet att hon haft annat att tänka på än att försöka lära känna mig bättre. Men vem vet vad framtiden bär med sig! Ni vet väl att hoppet aldrig dör?