Four down, three to go

Jo så är det. Vi har nu klarat av vår fjärde föreställning och det känns som om det går bättre och bättre även om vår regissör/ljudtekniker inte var nöjd med ljudet idag. Vi pratade inte tillräckligt tydligt och artikulerade inte som vi ska (vi försöker ju tänka på Sarhas mamma och vill ni veta varför får ni helt enkelt fråga). Egentligen borde jag kanske klaga på att hon aldrig är nöjd men jag vill faktiskt inte ha en regissör som är nöjd, jag tar hellre en regissör som klagar och går på för då kan man alltid bli bättre och inte riskera att hamna i slentrianens klor, för om vi hamnar där kommer kvaliteten att sjunka eller rent av att stördyka tillochmed.
Sen måste jag återigen säga att regissören är fantastisk, hon har varit det limmet som hållit ihop föreställningen (jag kan naturligtvis inte säga detta till henne personligen, då finns ju risken att hon skulle tro att jag gillar henne och så kan vi inte ha det!). Det är dock intressant att hon själv blir så nervös av att stå på scen så hon måste skriva fusklappar till introduktionen av föreställningen. För oss som står vid sidan av låter det jättebra och vi vet att hon egentligen inte behöver vara nervös, dock ska sägas att det väldigt sällan hjälper att någon annan berättar det för en när man är i det läget. Nervositet är ju något man måste handskas med själv och man är ju också den ende som kan "besegra" nervositeten!
Nu är det iaf tre föreställningar kvar, två på Boulonger nästa helg och den tredje i mitten av maj under Spex-SM i Örebro. Vad gäller de två föreställningarna nästkommande helg är det lugnt (slentrianen tar över här märker jag) för vi kan den så bra (ni förstår vad jag menar), vi behöver inte oroa oss för föreställningen (och där störtdök den). Jag är däremot lite mer orolig för SM, inte för själva det vi sätter upp (jag litar ju på vår regissör) men snarare det faktum att medlemmarna i spexet inte verkar åka dit för att vinna, det verkar som om dom är resignerade över våra chanser. Att det finns bättre uppsättningar än vår är nog ingen omöjlighet men att redan ha bestämt att vi inte kommer att vinna är ytterligare ett sätt att få slentrianen att komma insvepande, målet är ju att göra en så bra föreställning som möjligt i Örebro och för att nå dit tror jag att vi måste tro mer på vår egen förmåga och mindre på andras förmågor.