Att göra

Idag ska jag sälja biljetter!

Visuelliserad Frukt!

Jag kan förstå morötter, gurka, bananer, squash och (aubergine) men vattenmelon? Jag menar vattenmelon?

Överkänslig?

Ja jag måste erkänna att jag blivit det de senaste åren, inte när det gäller mig själv. Det är snarare när jag har att göra med min familj och mina vänner, de människor jag bryr mig om helt enkelt. Det tar sig uttryck i att jag överdriver med att fråga hur dom mår eller hur det går med dom. Jag tror helt enkelt att jag försöker förebygga saker. Eftersom jag inte brukade göra så förrän efter att min mamma fick sin hjärnblödning kan man nog finna roten till denna överkänslighet där, sedan att min pappa blev inlagd på sjukhus för en befarad hjärnblödning ett par månader efter att min mamma fått sin hjälper inte heller. Att det sedan inte var en hjärnblödning förändrar ju inte hur jag upplevde situationen och för att ytterligare förvärra mitt sinnestillstånd så var min dåvarande flickvän självmordbenägen och det är ju ett läge då man måste hålla sig på tårna. Så om det finns nån därute som tycker att jag är överdriven så får ni nog stå ut med det. Bara ni inte får en sticka i fingret eller att ni bränner er på kastruller eller skaffar andra småskador kiommer allt nog att gå bra, även om det i såna lägen kliar i mina fingrar att ringa 112 och ha ett riktigt utryckningslarm.

Det var då själva fan!

Inatt har jag överanalyserat ett sms som jag fick igår! När jag kom på mig själv med att analysera kändes det som om jag lika gärna kunde köra huvudet i en betongvägg eller slänga av mig alla mina kläder och dansa naken i månens sken. Ibland blir jag helt enkelt trött på mig själv.

Four down, three to go

Jo så är det. Vi har nu klarat av vår fjärde föreställning och det känns som om det går bättre och bättre även om vår regissör/ljudtekniker inte var nöjd med ljudet idag. Vi pratade inte tillräckligt tydligt och artikulerade inte som vi ska (vi försöker ju tänka på Sarhas mamma och vill ni veta varför får ni helt enkelt fråga). Egentligen borde jag kanske klaga på att hon aldrig är nöjd men jag vill faktiskt inte ha en regissör som är nöjd, jag tar hellre en regissör som klagar och går på för då kan man alltid bli bättre och inte riskera att hamna i slentrianens klor, för om vi hamnar där kommer kvaliteten att sjunka eller rent av att stördyka tillochmed.
Sen måste jag återigen säga att regissören är fantastisk, hon har varit det limmet som hållit ihop föreställningen (jag kan naturligtvis inte säga detta till henne personligen, då finns ju risken att hon skulle tro att jag gillar henne och så kan vi inte ha det!). Det är dock intressant att hon själv blir så nervös av att stå på scen så hon måste skriva fusklappar till introduktionen av föreställningen. För oss som står vid sidan av låter det jättebra och vi vet att hon egentligen inte behöver vara nervös, dock ska sägas att det väldigt sällan hjälper att någon annan berättar det för en när man är i det läget. Nervositet är ju något man måste handskas med själv och man är ju också den ende som kan "besegra" nervositeten!
Nu är det iaf tre föreställningar kvar, två på Boulonger nästa helg och den tredje i mitten av maj under Spex-SM i Örebro. Vad gäller de två föreställningarna nästkommande helg är det lugnt (slentrianen tar över här märker jag) för vi kan den så bra (ni förstår vad jag menar), vi behöver inte oroa oss för föreställningen (och där störtdök den). Jag är däremot lite mer orolig för SM, inte för själva det vi sätter upp (jag litar ju på vår regissör) men snarare det faktum att medlemmarna i spexet inte verkar åka dit för att vinna, det verkar som om dom är resignerade över våra chanser. Att det finns bättre uppsättningar än vår är nog ingen omöjlighet men att redan ha bestämt att vi inte kommer att vinna är ytterligare ett sätt att få slentrianen att komma insvepande, målet är ju att göra en så bra föreställning som möjligt i Örebro och för att nå dit tror jag att vi måste tro mer på vår egen förmåga och mindre på andras förmågor.

Det är officiellt

Med sömnlöshet kommer galenskap. Jag har alltid tyckt att människor som diskar på natten är galna, nu har det dock hänt mig så per definition är jag galen eller möjligtvis bara lite tokig. Jag får väl hoppas att jag inte stört mina grannar för mycket! En annan reflektion är den att vid såna här tillfällen är det för väl att man är singel, min nyfunna galenskap drabbar bara mig helt enkelt.

Star Wars eller Fan, det här kommer att bli kul!!!!!!

Då var det bestämt. I sommar ska vi filma vår Star Wars fanfilm. Detta innebär att jag måste börja skriva på det manuset som har legat nere ett par år. Jag och Mojje ska tydligen regissera hela grejen så vi kommer snart att ragga folk, allt från skådisar, rekvesita och kostym till animatörer. Vi har ju redan en green screen och nu pratar vi om att bygga en kran på ca fem meter med tre axlar. Funderar på att bygga en steadycam också, vi kommer behöva det då jag gärna ser lite rörelse i filmen, och skakig handhållen kamera är inte ett alternativ som vi ens kommer att överväga. Dogma funkar i vissa lägen dock inte när det gäller sci-fi filmer. Det är glädjande att faktiskt få göra "riktig" film igen och inte bara få filma rock konserter, måste säga att jag har saknat detta väldigt mycket. Kan nästan säga att det är en dröm som går i uppfyllelse.

På tal om drömmar http://www.youtube.com/watch?v=0h_ifrP1WaE
det är aldrig fel att pröva sina vingar

Tur!

Jag brukar ha tur, inte rent generellt utan snarare i vilka människor jag träffat under min tid i livet. Människor som jag kan umgås med och som får mig att må bra bara genom att finnas. Tyvärr har jag alltid haft en tendens att tappa bort dessa människor när vår tid tillsammans tagit slut, om det så är skola eller arbete kvittar, dom blir helt plötsligt spöken som bara gör sig påminda när natten faller och jag sitter i min ensamhet. Men jag minns dom med glädje och ju fler år som går, desto mer önskar jag att jag inte tappat bort dom och att det fanns mer än minnen kvar. Därför är det alltid jobbigt när vänner flyttar eller ska flytta och att de kanske försvinner ur ens liv för evigt.
Det är iof väldigt egoistiskt av mig att känna så här men känslor brukar ju vara egoistiska och mitt eget välbefinnande är ibland(tyvärr!) ett nödvändigt ont. Det jag vet med säkerhet är att jag skulle sakna den vännen detta handlar om väldigt mycket.

1:a maj, dagen då Martin blir fri!

Att köra tidningar är ett aber! Inte själva utdelningen, den kan vara riktigt behaglig, utan snarare det faktum att jag, som är en person som alltid överanalyserar händelser i mitt liv, har tre timmar på mig varje morgon att tänka! Det finns tillfällen då det skulle vara bättre att inte tänka men jag har alltid tänkt bäst när jag promenerar och säga vad man vill men tidningsutdelning är inte det mest avancerade yrke man kan ha, man behöver inte tänka fullt så mycket på vad man gör. Att det sedan består av ca 90% promenerande hjälper inte heller. Jag börjar dock se ett slut på det, den 1:maj behöver jag ej längre ta mig upp på mornarna vilket kommer att bli en intressant känsla då jag delat ut tidningar i 4,5 år. Men jag kan ändå inte komma ifrån den förväntan jag känner. 1:maj, 1:maj varför är du så långt bort?

Och om ni undrar, så ja jag har snott titeln från en annan blogg, eller snott och snott jag har lånat den, gjort om den, satt lite piff på den, gett den lite djup och mening och framförallt så har jag plagierat den. Men det är så gott som ett orginal av yours truly! Nästan iaf!

I'm still here

Och vad viktigare är så har vi haft premiär idag, och jag måste säga att det gick över förväntan även om vi missade i vissa scener. Sedan hade vi en premiärsittning vilket det var på mer en ett sätt då det var min första sittning någonsin, det var väl trevligt men jag tror att jag var för trött att uppskatta den till fullo. Imorgon (söndag) spelar vi vid kl 16 så det är sängdags här.

Hoppas jag drömmer om en urringning som jag såg idag!!!!!!!!!!

Halvvägs mot domedagens kaos

Imorgon är det premiär för Skövdespexets spex(!) och jag känner mig säkrare än jag borde göra, min stora rädsla nu är att jag ska reta upp regissören så mycket att hon tar livet av mig. Om sanningen ska fram har vår relation till varandra varit en nedåtgående spiral men det är klart jag har ju en rätt stor del i det då jag har en tendens att vara väldigt obstinat. Ville iaf varna utifall att jag skulle försvinna, och inte kunna skriva här nåt mer!

Idioti

Känns det iaf som när man börjar att käbbla med regissören om scenens utformning fyra dagar före premiären. Det tyngsta argumentet verkade vara att så går det inte att göra, publiken kommer inte att se. Dock tror jag att det var mer lathet än något annat, då vi hade blivit tvungna att byta ben på scendelarna. Personligen tycker jag att man visar att man inte litar på regissören och dennes visioner när man agerar så här. Detta verkar dock vara genomgående för spexet då det verkar som om det viktigaste är att alltid ha rätt. Det som saknas för mig som är en gammal socialist är solidaritet och förmågan att lyssna på vad människor säger, det behövs även en grundkurs i demokrati men det får vi väl ta en annan gång.

Men som man säger

"Don't take life too serious. You'll never get out alive."

Nirvana = Blåbärsglass

Jag vet inte hur man ska ta sig dit men jag är rätt säker på att blåbärsglass har en stor del i det. Nirvana ska ju ändå vara en livsnjutning och blåbärsglass är ändå en av de stora njutningarna i livet, jag tror faktiskt att jag skulle göra vad som helst för blåbärsglass. Jag menar om någon erbjöd mig en miljon dollars för att ta livet av mina spexkamrater skulle jag ju säga -nej, jag gillar ju dom. Men om samme person skulle säga -ok, men om jag ger dig 0,5 liter blåbärsglass då? Så skulle jag svara -jajemän, om du ger mig en liter istället kan jag ta livet av dom på ett bestialiskt sätt.......hmm det är nog tur att ingen vet om det här!

Spexet ja, vi har premiär på lördag och vi har inte haft ett vettigt rep på nästan en vecka måste erkänna att det känns lite som om uppgivenheten har tagit överhanden. Har fortfarande inte lärt mig sångerna eller danserna så jag säger jippi. Idag har vi burit kulisser och rekvesita till stället där vi ska framträda och det är som sagt allt, jag måste erkänna att jag inte riktigt orkar tjata om det. Det är inte så konstigt att spexet i skövde inte är större då inte ens de som är med orkar sig till repen.

Sitter också och läser om en 19-årig kvinna i Texas som tog livet av sina barn och sedan begravde dom i plastkassar under sitt hus. Det är sånt här som får mig att misströsta om världens tillstånd och det faktum att en mor är kapabel till sådan monstruösitet. jag kan inte under några omständigheter förstå hur man kan göra något sådant, om jag hade barn skulle jag hellre ta livet av än att låta dom komma till skada.

Så jag ger er den text som gett denna blogg sitt namn, dedikerad till dom som aldrig fick sina ögonblick. Från filmen Blade Runner, Roy Battys slutmonolog som alltid får mig att vilja börja gråta.

"I've seen things, you people wouldn't belive,
attack ships on fire of the shoulder of Orion.
I've watched C-beams glitter in the dark
near the Tannhauser Gate.
All those moments, will be lost, in time, like,
Tears in Rain."

Suck! Sånt här hjälper inte ens blåbärsglass mot

Nu är Tärningen kastad!

Det är fint med mail ibland, om än något opersonligt.

Sitter här och lyssnar på Countrymusik och jag vet faktiskt inte varför jag gör det men det fyller säkert något syfte. Det kanske är så enkelt att countrymusik är en portal till en annan värld där ljuset är svagare och allt är ångestfyllt och glädje leder till döden. Eller så är det kanske så att folk som lyssnar på countrymusik har en pervers läggning som driver dom att ha sjuka fantasier om diverse pick-up truckar och cowboy hattar.........Nä vänta lite nu!

Zombies

Har aldrig förstått mig på zombies eller kanske snarare de zombies som är med i filmer. Är det bara jag som undrar hur det kommer sig att en varelse som alltid hungrar efter människokött, och som lyckas fånga en människa bara brukar ta en tugga av denna för att sedan låta offret förvandlas till zombie. Nåja det kanske bara är ett av världens mysterier man aldrig kommer att lösa!

Paj, kvinnor och sångtexter

Hur bedyrar man sin kärlek för någon som aldrig svarar i telefon? Man skulle naturligtvis kunna säga det när man träffar hon eller han, fast det är klart det känns alldeles för enkelt. Jag tror nog mer på att vara subtil och flåsa i brevlådor och sånt! Om inte annat skulle dom som blir utsatta för det, bli väldigt konfunderade.

Har förövrigt idag bakat en paj med soltorkade tomater, svarta oliver, feta ost och grönmögel ost till detta åt jag grillad kyckling, det skulle egentligen ha varit en blandsallad med en enkel vinegrette till men om sanningen ska fram orkade jag inte göra den. Pajen blev faktiskt riktigt bra, har inte testat den blandningen förut så jag blev angenämt överraskad. Funderar nu på om jag inte skulle göra en dessert paj men tyvärr äger jag bara en pajform så det får vänta lite.

Vi har rep imorgon igen och jag borde verkligen lära mig sångtexterna, åtminstone min solosång men det går ju sådär om man säger så. Jag har iof två veckor på mig men jag tror inte att det går att ursäkta sig med det längre. Tycker att det skulle vara dålig stil mot de andra i ensamblen att köra mitt eget race så det blir till att super läsa ikväll.

We have all the time in the world

Ja så brukar jag se det och jag måste medge att det inte alltid bra. Kanske är det bara för att jag är slentrian och inte vill att saker ska förändras. Tillvägagångssättet funkar på småsaker som tex hur ägg ska kokas eller hur en slipsten ska dras(vilket jag inte vet men ändå). Tyvärr funkar det inte lika bra med människor, känslor och annat kommer ivägen, man segar med att säga vad man tycker och känner, helt plötsligt har man förlorat det man hoppades man kunde vinna. Ibland kommer även döden ivägen eller till och med hotet om döden. Livets förgänglighet är något jag funderat på sen min mamma fick sin hjärnblödning och det var touch and go ett tag där. Suck! Jag skulle verkligen vilja våga chansa mer men tills dess får ni en sång text Burning bridges heter den.

Friends all tried to warn me
But I held my head up high
All the time they warned me
But I only passed them by
They all tried to tell me
But I guess I didn't care
I turned my back and
Left them standing there

All the burning bridges that have fallen after me
All the lonely feelings and the burning memories
Everyone I left behind each time I closed the door
Burning bridges lost forevermore

Joey tried to help me find a job
A while ago
When I finally got it I didn't want to go
The party Mary gave for me
When I just walked away
Now there's nothing left for me to say

All the burning bridges that have fallen after me
All the lonely feelings and the burning memories
Everyone I left behind each time I closed the door
Burning bridges lost forevermore

Years have passed and I keep thinking
What a fool I've been
I look back into the past and
Think of way back then
I know that I lost everything I thought I that could win
I guess I should have listened to my friends

All the burning bridges that have fallen after me
All the lonely feelings and the burning memories
Everyone I left behind each time I closed the door
Burning bridges lost forevermore

Burning bridges lost forevermore

Som sagt.......We have all the time in the world!!!