I stillhetens eviga tystnad...

En tidig sommarmorgon innan någon har vaknat, himlen är blå och inga moln syns så långt ögat kan nå. Fågelsång hörs från träd och buskar, kanske blåser en lätt vind genom träden och frammanar ett stilla rasslande. I det ögonblicket finner jag frid, jag känner mig som ett med universum, jag känner inga tvivel på mig själv, alla bekymmer är som bortblåsta och med ett djupt andetag svävar all frustration och irritation bort. Jag brukar aldrig känna så, det är bara i små korta ögonblick en sommarmorgon eller en stjärnklar höstnatt som jag kan känna en sådan frid. Där jag ensam står i stillhetens eviga tystnad...

London hägrar...

Det är första veckan av semestern och imorgon flyger vi till London. Även om det är ca 12 timmar tills planet lyfter så är jag redan nervös, jag flyger nämligen inte så ofta och det gör mig lite darrig. Det ska nog gå bra men om det går åt helvete ska ni veta att jag älskar er alla, även de av er som är frustrerande och irriterande... ;)

I vilket fall ska det bli skönt att komma bort ett tag, förhoppningsvis kan man vila upp sig lite och få ny energi och fylla på inspirationsreserverna lite för det behövs kan man lugnt säga. Det absolut bästa är att vi inte planerat särskilt mycket. Vi ska bara vara kan man säga. Vi vet att vi ska gå på några museum och på "Stomp" på West End och att jag ska hitta lite Fish n' chips också... :)

Jag smakade på döden en dag...

I dagarna är det tio år sedan min värld förändrades för alltid, ett decennium har passerat sen de där sista majdagarna 2005 när min mamma fick en massiv hjärnblödning. En hjärnblödning som läkarna inte trodde hon skulle hämta sig ifrån, att hon omöjligt skulle överleva men det visar bara att läkare inte vet allt. Hade dom förstått vilken sorts kvinna dom hade att göra med hade dom lika gärna kunnat slänga sina domedagsprofetior ut genom fönstret. Min lilla mamma är en av de mest envisa, tjuriga och egensinniga (inte gillar hon att erkänna att hon har fel heller ;)) människor jag någonsin mött och då har jag mött en hel del extrema fall. Att hon bara skulle ge upp fanns inte på kartan så hon överlevde men allt hade över en natt förändrats...

Med min mammas hjärnblödning och de skador den orsakade, den långa återhämtningsprocessen som håller på än idag så kom skräcken smygande.  Ni förstår jag var där dagen hon blev sjuk, jag stod och såg på när min mamma försvann i takt med att hennes hjärna skadades, jag stod där när hennes talförmåga försvann och jag minns allt in i minsta detalj. Hennes kläder och hennes ord, mina darrande händer när jag försökte slå 112 och misslyckades första gången, jag minns ambulanspersonalen och de opersonliga väggarna på sjukhuset, läkaren som frågade hur mamma ställde sig till organdonation. Allt sedan den dagen kan jag inte läsa ordet hjärnblödning eller höra det utan att på ett ögonblick färdas tillbaka i minnet till just den där dagen för tio år sedan. Innan hon blev sjuk gillade jag att vara ensam, jag funderade aldrig på det, jag njöt i stora drag men plötsligt såg jag hur bräckligt livet kan vara, allt är som vanligt för att i nästa sekund vara helt förändrat och även om hon inte dog så insåg jag att döden alltid finns där, väntandes. Inte som ett ont väsen utan som något som väntar oss alla i slutändan. Plötsligt började jag fundera på att vara ensam, det blev som att vara ensam delade sig som en amöba. Å ena sidan fanns känslan av att vara ensam som fortfarande är extremt skönt men å andra sidan fanns ensamheten, ensamheten är inte samma sak som att vara ensam. Man kan vara ensam med en bok, en film eller på ett museum. Ensamheten är mycket värre, den kan man känna när man är bland folk, det är känslan som infinner sig när du är själv på julafton eller nån annan högtid, ensamhet är när du inte har någon alls att prata med och den skrämmer mig...

Min mamma överlevde och hon klarar sig helt på egen hand även om hennes högra sida är mer eller mindre förlamad (hon kan gå med krycka men kan inte lyfta armen). Hon lever på sin envishet och tjurighet och visst har hon afasi men jag har aldrig svårt att förstå henne. Hon är en enastående människa som klarar saker med en hand som jag har svårt att göra med två. Hon gjorde sockerkaka här en dag, hon bakade OCH rullade den med en hand. När jag frågar hur gjorde det får jag en axelryckning och ett "tja, vad ska man göra?", det är sån hon är min mamma, saker är som dom är så det är bara att acceptera och bita ihop och göra det bästa av det... :)

Men en dag som denna när jag sitter här och tänker tillbaka kan jag inte låta bli och tänka hur det kunde gått den där dagen för tio år sedan när jag smakade på döden för en kort stund...

En hårig man, skogen och en tub vaselin...

Jag var ute och sprang i skogen idag, det gick ganska bra faktiskt. Jag sprang milen och lyckades springa hela vägen så jag är ganska nöjd just nu. Det gick visserligen inte jättefort men jag kom som sagt i mål så småningom. Långdistanslöpning är lite som sex, vill man att det ska vara länge måste man hitta ett bra och jämnt tempo hela vägen... ;)

Jag har dock haft problem med skavsår på bröstvårtor och insidan av lår men jag hade läst att vaselin var ett bra sätt att motverka sånt så idag small det. Jag smorde in mig ordentligt (jag såg ut lite som en nytvättad katt med håret stående åt alla håll) och jag har inte känt av så mycket skav idag men jag tror det får bli till att testa med större mängd vaselin nästa gång, så mycket att jag glider genom skogen...

Ibland tänker jag...

Det kan iofs komma som en chock för en del av er men det är faktiskt sant! ;) Ibland så funderar jag på om det inte skulle vara bättre att bo i Göteborg. På det stora hela är min lilla stad jättebra, inte för stor, inte för liten, lagom med människor och lagom med affärer/handelsutbud. Det är klart det finns många bra saker i Göteborg också men det jag allra mest saknar här uppe är kulturutbudet. I en storstad som Göteborg är det helt enkelt större och det skulle vara en lyx att bara kunna ta en sväng på stan och på fem minuter vara vid ett museum eller en teater. Att på en kort stund kunna ta sig till en utställning eller konsert av något slag men som det är nu är det lite svårt, tre timmars restid tur och retur är lite för dyrt och lite för långt för att det ska vara gångbart att göra så ofta som jag skulle vilja. Så jag sitter här och tänker tt ibland skulle man allt vilja bo i Göteborg...

Jag fel?

Om det finns något jag är dålig på så är det att erkänna att jag har fel. Därför intalar jag mig oftast att jag alltid har rätt, det blir liksom enklare så. Min lilla mamma har samma symptom så ni kan säkert tänka er hur dom grälen såg ut. Hon på ena sidan vetandes att hon har rätt jag på motstående sida vetandes att jag har rätt och ingen av oss som ger sig. Även om det är många år sedan jag och min mamma grälade så gillar jag fortfarande inte att erkänna när jag har fel. Sen finns det dom där människorna (jag nämner inga namn ni vet vilka ni är) som får en pervers glädje av att berätta för mig att jag har fel och jag ska vara ärlig, även om ni ibland har en poäng (väldigt sällan) så jag tycker ändå inte om att erkänna att jag har fel...

Misslyckanden!

För ett par år sedan när jag satt och tittade på en ishockeymatch som gick till sudden death så var det nån expert som sa att man kunde bara vinna om man vågade vinna. Det han menade var säkert det att man måste våga för att vinna och att spelarna i det här fallet inte skulle vara rädda. Jag har funderat på det där under de år som gått sen matchen spelades och jag har kommit fram till att jag ser det lite annorlunda. Jag tror (inte bara inom sport) att ska man lyckas med något så får man inte vara rädd för att misslyckas eller om man så vill, vill man vinna måste man våga förlora. Detta tror jag som sagt gäller på flera plan i livet, i arbetslivet, i utbildningar, i relationer och i livet rent allmänt.

Med allt det sagt kan jag säga att jag har alltid varit rädd för att misslyckas, som att jag inte duger om jag gör fel eller om jag ställer för många frågor. Jag har på senare år börjat dra ett likhetstecken mellan att misslyckas och att vara misslyckad...   

Detta har naturligtvis gjort livet lite krångligt eftersom det är inte särskilt svårt att misslyckas med något och gränsen mellan att lyckas och att misslyckas är hårfin. Jag har misslyckats många gånger i livet, arbetslivet och i utbildningar men jag har alltid varit särskilt begåvad när det gäller att misslyckas i relationer men det är först på senare år som detta gjort att jag känner mig misslyckad. Oftast är problemet att jag inte tar tag i problem när dom uppstår utan istället låter dom sakteliga växa till sig. Så man kan säga att jag har en tendens att försöka ignorera nåt som kan ses som ett misslyckande som kan fixas och vänta till problemet är så stort att det blir ett garanterat misslyckande...

Hmm... Jag anar ett mönster här...

Det är något som försvunnit!

Jag har tappat bort min inspiration, jag hade den i somras, då var det som en kaskad av pulserande energi men sen kom hösten och på ett litet nafs förlorade jag den. Och nu, nu kan jag inte få tillbaka den, hur mycket jag än kämpar. Jag märker att jag blivit mer tungsint nu när den är borta eller egentligen har jag väl alltid varit tungsint men jag har nog alltid dolt det bra. Jag tror att ljus och mörker bara är olika sidor på samma mynt och kanske är det så att livet helt enkelt singlar slant om vilken sida som ska vara uppåt varje dag. Ibland känner jag dock nästan ett tvång av att vara glad eller kanske snarare att inte vara nere, bli arg, ha ångest eller att gunga båten. Trots detta tror jag nog (tyvärr) att den mörka sidan av mitt mynt nog snarare är grått till färgen och då antagligen ljusgrått men lite vemod tycker jag fanimej att jag har rätt till...

Och vem vet kanske kan jag få tillbaka min inspiration nån gång i framtiden...

When life gives you lemons, make... eh... blueberry ice cream!

Livet är inte alltid enkelt hur mycket man än försöker, saker som händer är inte alltid planerade och utfallet kan ibland bli bra mycket värre än man någonsin förväntade sig. Någonstans vandrar man ändå vidare i livet och det enda som finns kvar är minnen och i vissa fall ångest. Jag funderar ibland på hur det kom sig att vi hamnade där vi hamnade, tiden är dock inte en vän till minnet och minnets klara bilder tar med tiden formen av suddiga rester som inte längre är så klara som dom var förr. Jag tror ändå att jag har svaret. Vi förstod aldrig hur illa däran jag var, vi förstod nog aldrig att jag VAR illa däran överhuvudtaget. Istället levde vi i en känslomässig berg- och dalbana med höga berg och djupa dalar i en evig loop. Tittar man tillbaka kan man förstå varför det blev som det blev och nu när jag är som jag ska vara igen är du inte här längre...

Jag saknar dig...