Jag smakade på döden en dag...

I dagarna är det tio år sedan min värld förändrades för alltid, ett decennium har passerat sen de där sista majdagarna 2005 när min mamma fick en massiv hjärnblödning. En hjärnblödning som läkarna inte trodde hon skulle hämta sig ifrån, att hon omöjligt skulle överleva men det visar bara att läkare inte vet allt. Hade dom förstått vilken sorts kvinna dom hade att göra med hade dom lika gärna kunnat slänga sina domedagsprofetior ut genom fönstret. Min lilla mamma är en av de mest envisa, tjuriga och egensinniga (inte gillar hon att erkänna att hon har fel heller ;)) människor jag någonsin mött och då har jag mött en hel del extrema fall. Att hon bara skulle ge upp fanns inte på kartan så hon överlevde men allt hade över en natt förändrats...

Med min mammas hjärnblödning och de skador den orsakade, den långa återhämtningsprocessen som håller på än idag så kom skräcken smygande.  Ni förstår jag var där dagen hon blev sjuk, jag stod och såg på när min mamma försvann i takt med att hennes hjärna skadades, jag stod där när hennes talförmåga försvann och jag minns allt in i minsta detalj. Hennes kläder och hennes ord, mina darrande händer när jag försökte slå 112 och misslyckades första gången, jag minns ambulanspersonalen och de opersonliga väggarna på sjukhuset, läkaren som frågade hur mamma ställde sig till organdonation. Allt sedan den dagen kan jag inte läsa ordet hjärnblödning eller höra det utan att på ett ögonblick färdas tillbaka i minnet till just den där dagen för tio år sedan. Innan hon blev sjuk gillade jag att vara ensam, jag funderade aldrig på det, jag njöt i stora drag men plötsligt såg jag hur bräckligt livet kan vara, allt är som vanligt för att i nästa sekund vara helt förändrat och även om hon inte dog så insåg jag att döden alltid finns där, väntandes. Inte som ett ont väsen utan som något som väntar oss alla i slutändan. Plötsligt började jag fundera på att vara ensam, det blev som att vara ensam delade sig som en amöba. Å ena sidan fanns känslan av att vara ensam som fortfarande är extremt skönt men å andra sidan fanns ensamheten, ensamheten är inte samma sak som att vara ensam. Man kan vara ensam med en bok, en film eller på ett museum. Ensamheten är mycket värre, den kan man känna när man är bland folk, det är känslan som infinner sig när du är själv på julafton eller nån annan högtid, ensamhet är när du inte har någon alls att prata med och den skrämmer mig...

Min mamma överlevde och hon klarar sig helt på egen hand även om hennes högra sida är mer eller mindre förlamad (hon kan gå med krycka men kan inte lyfta armen). Hon lever på sin envishet och tjurighet och visst har hon afasi men jag har aldrig svårt att förstå henne. Hon är en enastående människa som klarar saker med en hand som jag har svårt att göra med två. Hon gjorde sockerkaka här en dag, hon bakade OCH rullade den med en hand. När jag frågar hur gjorde det får jag en axelryckning och ett "tja, vad ska man göra?", det är sån hon är min mamma, saker är som dom är så det är bara att acceptera och bita ihop och göra det bästa av det... :)

Men en dag som denna när jag sitter här och tänker tillbaka kan jag inte låta bli och tänka hur det kunde gått den där dagen för tio år sedan när jag smakade på döden för en kort stund...