I stillhetens eviga tystnad...

En tidig sommarmorgon innan någon har vaknat, himlen är blå och inga moln syns så långt ögat kan nå. Fågelsång hörs från träd och buskar, kanske blåser en lätt vind genom träden och frammanar ett stilla rasslande. I det ögonblicket finner jag frid, jag känner mig som ett med universum, jag känner inga tvivel på mig själv, alla bekymmer är som bortblåsta och med ett djupt andetag svävar all frustration och irritation bort. Jag brukar aldrig känna så, det är bara i små korta ögonblick en sommarmorgon eller en stjärnklar höstnatt som jag kan känna en sådan frid. Där jag ensam står i stillhetens eviga tystnad...