Misslyckanden!

För ett par år sedan när jag satt och tittade på en ishockeymatch som gick till sudden death så var det nån expert som sa att man kunde bara vinna om man vågade vinna. Det han menade var säkert det att man måste våga för att vinna och att spelarna i det här fallet inte skulle vara rädda. Jag har funderat på det där under de år som gått sen matchen spelades och jag har kommit fram till att jag ser det lite annorlunda. Jag tror (inte bara inom sport) att ska man lyckas med något så får man inte vara rädd för att misslyckas eller om man så vill, vill man vinna måste man våga förlora. Detta tror jag som sagt gäller på flera plan i livet, i arbetslivet, i utbildningar, i relationer och i livet rent allmänt.

Med allt det sagt kan jag säga att jag har alltid varit rädd för att misslyckas, som att jag inte duger om jag gör fel eller om jag ställer för många frågor. Jag har på senare år börjat dra ett likhetstecken mellan att misslyckas och att vara misslyckad...   

Detta har naturligtvis gjort livet lite krångligt eftersom det är inte särskilt svårt att misslyckas med något och gränsen mellan att lyckas och att misslyckas är hårfin. Jag har misslyckats många gånger i livet, arbetslivet och i utbildningar men jag har alltid varit särskilt begåvad när det gäller att misslyckas i relationer men det är först på senare år som detta gjort att jag känner mig misslyckad. Oftast är problemet att jag inte tar tag i problem när dom uppstår utan istället låter dom sakteliga växa till sig. Så man kan säga att jag har en tendens att försöka ignorera nåt som kan ses som ett misslyckande som kan fixas och vänta till problemet är så stort att det blir ett garanterat misslyckande...

Hmm... Jag anar ett mönster här...