Det går inte på som räls om jag säger så...

Att livet tar sig små krumbukter ibland kommer säkert inte som någon nyhet och mitt liv är inget undantag. Det känns lite som att jag står upp till knäna i sirap och vad jag än gör så går allting väldigt väldigt långsamt. Där det märks mest är på mina studier där jag missat en massa deadlines på hemtentor för att jag inte kan komma igång med uppgiften i tid. Det är väldigt frustrerande men tyvärr har jag ingen magisk lösning på det hela så det blir väl till att bita ihop helt enkelt. Jag har dock idéer om hur det ska gå till så vem vet snart kanske jag spottar ur mig hemtentor i parti och minut...

Denna seghet har också märkts på mitt bloggande för även om en del av er säkert tror det så har inte mitt liv blivit så tråkigt dom senaste månaderna att det inte är värt att blogga om längre. Det faktum att jag vann blogg-kampen mot Sarha i kombination med segheten gjorde att all min inspiration till att skriva här försvann och det blev som en ond spiral där jag helt plötsligt kände mig stressad och tvingad att skriva här. En sådan kombination är aldrig bra i skapandeprocesser, det ska ju vara kul att göra det man gör annars så är det svårt att få det bra om man ens har viljan att göra det under sådana förutsättningar. Jag har dock insett att när det gäller bloggskrivande så finns det inget tvång, för så fort det blir ett tvång så låser det sig för mig, antagligen det som händer med hemtentorna också...

Kanske jag också skulle skaffa mig twitter, det skulle ju iaf underlätta alla tankar på tvångstskrift och uppstressning. Det är ju bara att skriva en lös mening lite slentrianmässigt så där och vem vet kanske skulle den kunna få sirapen jag har i hjärnan att rinna ut så att sagda hjärna kan börja funka som den ska igen, men för att återgå till twitter. Tänk bara hur bra det skulle vara att skriva "Nej den är blå" för det finns ju inte en käft som skulle fatta vad jag menade och om ingen fattar vad man säger så är man ju per definition intellektuell eller filosof och det är ju inte fy skam det heller... :p

Som avslutning får ni dikten Ulysses av Tennyson, jag hörde slutet på denna i ett avsnitt av Babylon 5 och jag gillade den så mycket att jag var tvungen att hitta hela. Vem kan nu säga att sci-fi inte kan lära oss något? :p

It little profits that an idle king,
By this still hearth, among these barren crags,
Match'd with an aged wife, I mete and dole
Unequal laws unto a savage race,
That hoard, and sleep, and feed, and know not me.

I cannot rest from travel: I will drink
Life to the lees: all times I have enjoyed
Greatly, have suffered greatly, both with those
That loved me, and alone; on shore, and when
Through scudding drifts the rainy Hyades
Vexed the dim sea: I am become a name;
For always roaming with a hungry heart
Much have I seen and known; cities of men
And manners, climates, councils, governments,
Myself not least, but honoured of them all;
And drunk delight of battle with my peers;
Far on the ringing plains of windy Troy.
I am a part of all that I have met;
Yet all experience is an arch wherethrough
Gleams that untravelled world, whose margin fades
For ever and for ever when I move.
How dull it is to pause, to make an end,
To rust unburnished, not to shine in use!
As though to breathe were life. Life piled on life
Were all too little, and of one to me
Little remains: but every hour is saved
From that eternal silence, something more,
A bringer of new things; and vile it were
For some three suns to store and hoard myself,
And this grey spirit yearning in desire
To follow knowledge like a sinking star,
Beyond the utmost bound of human thought.

This is my son, mine own Telemachus,
To whom I leave the sceptre and the isle —
Well-loved of me, discerning to fulfil
This labour, by slow prudence to make mild
A rugged people, and through soft degrees
Subdue them to the useful and the good.
Most blameless is he, centred in the sphere
Of common duties, decent not to fail
In offices of tenderness, and pay
Meet adoration to my household gods,
When I am gone. He works his work, I mine.

There lies the port; the vessel puffs her sail:
There gloom the dark broad seas. My mariners,
Souls that have toil'd, and wrought, and thought with me —
That ever with a frolic welcome took
The thunder and the sunshine, and opposed
Free hearts, free foreheads — you and I are old;
Old age hath yet his honour and his toil;
Death closes all: but something ere the end,
Some work of noble note, may yet be done,
Not unbecoming men that strove with Gods.
The lights begin to twinkle from the rocks:
The long day wanes: the slow moon climbs: the deep
Moans round with many voices. Come, my friends,
'Tis not too late to seek a newer world.
Push off, and sitting well in order smite
The sounding furrows; for my purpose holds
To sail beyond the sunset, and the baths
Of all the western stars, until I die.
It may be that the gulfs will wash us down:
It may be we shall touch the Happy Isles,
And see the great Achilles, whom we knew

Tho' much is taken, much abides; and though
We are not now that strength which in old days
Moved earth and heaven; that which we are, we are;
One equal temper of heroic hearts,
Made weak by time and fate, but strong in will
To strive, to seek, to find, and not to yield.