Var tog den vägen?

Min studiemotivation har flugit all världens väg och jag försöker med staplande steg intala mig själv att det löser sig av sig själv. Men eftersom det fortgått ett tag nu så det kanske en idé att själv försöka lösa det hela. Så om det finns någon därute som själv varit i samma sits så skulle jag uppskatta råd eller idéer om vad jag ska ta mig till för att få tillbaka motivationen. Dock förbehåller jag mig rätten att själv välja om jag vill utföra dessa motiviella idéer. Jag ser framför mig att någon av er föreslår att jag ska simma naken i ett akvarium fyllt med hummrar i ett led i att försöka få min motivation tillbaka. När det gäller hummrar och nakenhet så säger jag dock nej, det finns kroppsdelar som riskeras att knipsas av som är mig väldigt mycket kärare än min motivation. Bara så ni vet!!!

I skolan så har jag än sålänge lyckats klara mig, det känns förvisso som att jag är i någon sorts fritt framåtfall men det tror jag har med motivationen att göra. Just nu håller vi iaf på med fallstudier och jag hade lite tur där eftersom min uppgift behandlar just den del av Biblioteks- och Informationsvetenskap som jag är som mest intresserad av. Nämligen bibliotekshistoria, jag är så intresserad av det att jag faktiskt funderar på att försöka att doktorera i ämnet. Det är förvisso ett tag kvar tills jag ska göra det valet men åh vad det lockar. Det kan förvisso vara en skada av att ha sett för många "Stargate"avsnitt men jag tror det är mer än så. Jag tror att någonstans finns civilisationens grund i det faktum att man vill bevara det skrivna ordet/språket. Så planen ser ut som följande. 1. Doktorera i bibliotekshistoria 2. Lära mig läsa utdöda språk (Hieroglyfer, Kilskrift etc etc) 3. Lära mig andra levande språk (Spanska, Tyska, Franska etc etc) 4. Skaffa en hatt, en khakiskjorta och en oxpiska 5. Se hela världen som min arbetsplats. Så ser planen ut just nu men om jag också får tillgång till en Stargate så kommer jag inte klaga... :)

Som avslutning kan jag ju säga att jag har haft svårt att även hitta motivation till mitt bloggande. Först hade jag tänkt att jag skulle sno Sarhas idé men så hann den där jäveln Markus före mig och även om jag älskar honom (på ett väldigt manligt sätt ska påpekas) så blev jag lite tjurig på honom för nu måste jag helt plötsligt vara innovativ i mitt bloggande. Vad jag menar med detta är att om man ska sno någons idé så ska man vara den förste som gör det annars så är man bara någon som faller för grupptrycket. Det är som att vara den fule i "Den Gode, Den Onde, Den Fule" visst är han modig och så och visst är han smart men inte lika smart eller modig som de andra två. Plus att han alltid är den tredje som kommer på något...

Ibland så undrar man ju...

Jag tänker ibland att jag överarbetar situationer, särskilt med människor som jag har kommunikationsproblem med, det känns ibland som att jag kämpar i motvind och då försöker jag lösa det genom en kvantitet före kvalitetmetod. Grejen är den att jag skulle vilja ha lite av den där överarbetartendensen just nu. Jag sitter nämligen just och pluggar inför en tenta imorgon (eller idag beroende på när ni läser detta)och jag skulle verkligen behöva överarbeta den här situationen. Pluggandet har som ni säkert förstår inte gått sådär jättebra, tyvärr har jag fortfarande väldigt svårt att ta till mig vad som står i kursböcker och för att vara riktigt ärlig så är det lite ironiskt eftersom jag läser till bibliotekarie. Men så är det ibland... Ja ja det kommer säker gå bra ändå och utifall att det inte gör det så är det ju bara göra om det... :)

Jag har vaknat ur min dvala...

Jag läste rubriken "Näe jag är inte död..." på en blogg som jag brukar läsa. jag gillade den rubriken, jag gillade den så mycket så jag funderade ett tag på att stjäl... kopiera den och använda den som rubrik när jag började blogga igen. Den rubriken sa egentligen allt om hur det kändes för mig ang min blogg, det fanns liksom inte någon ork längre att skriva dagligen eller ens månadsvis. Lite kändes det som att jag dött en död av det virtuella slaget, det är som ni alla vet en värre död än att dö på riktigt. Förut sa man alltid till de sörjande (tänk lejonkungen) att den döde skulle leva kvar inom dom, nu förtiden så säger man istället att den döde kommer leva kvar på internet. Det är först när vi inte kan googla personen som dom är borta för evigt...

Och även om jag kan känna en viss bitterhet över att jag inte kom på just den rubriktiteln själv så måste jag nog säga att det ändå var den som gjorde att jag vaknade ur min bloggdvala. Nu sitter jag här och tänker att om jag bloggar ofta så kommer jag att leva på internet. I någon gammal server kommer jag att leva för evigt och där i ett litet bortglömt hörn av internet kommer vi åter ses mina kära vänner! Sen när tillräckligt med tid gått så kommer mitt virtuella jag antagligen utvecklas till en tänkande varelse, kalla mig Martynet och ta över världen med massor av robotar och Arnold Schwarzenegger. Så tack Sarha för att du väckte mig ur min dvala och ger mig en möjlighet till evigt liv... :)

Jag tror Alphaville säger det bäst...

En dedikation till Markus...

Som tack för att jag fick vara del av Markus topp5lista så tänkte jag att jag helt enkelt tackar genom att dedikera en sång till honom. Markus denna är till dig...

Det där med exet och den nya flickvännen...

Jag är en stor konsument av böcker, jag är vad man skulle kunna kalla en allätare vilket i det här fallet innebär att jag gillar alla möjliga sorters genrer. Som allätare kan det dock vara svårt att jämföra böcker, särskilt såna som just är i olika genrer. Jag har dock insett att jag börjat göra det omedvetet, jag liknar det vid att berätta för sitt ex hur fantastisk den nya flickvännen är. När jag läser en bok så är den fantastisk, visst finns det saker man stör sig på men man älskar den ju ändå, sen tar den slut och så saknar man den etc etc. Sen hittar man en ny men den är kanske inte lika bra, den saknar djup eller handling. Eller så är den ännu mer fantastisk än den tidigare boken och man inser hur mycket bättre den är...

Om man pratar med sitt ex om sin nya flickvän så är det ju i huvudsak för att antingen göra exet svartsjuk, eller för att förklara för henne hur mycket sämre hon är kontra den nya flickvännen. Eller ja när jag gör det så är det i huvudsak för att göra exet svartsjuk. Detsamma gäller ju böcker, testa så ska ni få se, berätta för era böcker vad ni tycker om dom eller varför den nya boken är bättre, eller tom hur fylliga den nya bokens pärmar är, möjligheterna är oändliga. Ni anar inte hur terapeutiskt det är (att prata med böckerna alltså, inte exflickvänner)... :)

Jag måste erkänna en sak...

Det har tagit mig ett par år nu att nå en punkt i mitt liv där jag faktiskt kan erkänna en sak! Det är ändå inte lätt att erkänna, särskilt inte i ett samhälle som ser ner på sådant här med ett väldigt cyniskt synsätt, detta är alltså inget man bara erkänner hursomhelst, åtminstone inte nuförtiden. Men det är väl lika bra att bita i det sura äpplet och kasta sig ut för stupet...

Jag är positiv! Jag vet att det inte är fint att vara det nuförtiden, nu ska man vara bitter, vresig, tjurig, negativ och rent ut sagt tycka att livet är skit för att kunna leva. Men sån är inte jag och jag kan inte ens låtsas att jag är det heller, jag tror inte ens att jag vet hur man ska vara för att vara bitter och negativ. Tjurig och vresig är ju inte så svårt att vara men har man ett positivt tänk så går sånt där över rätt så fort. Det är klart det är väl alltid lättare att vara negativ och bitter istället för positiv...

Men som sagt så är jag positiv, jag säger förvisso inte att det på något sätt är bättre än att vara negativ men jag behöver vara positiv för att må bra. Att alltid tänka att det löser sig istället för att tänka att det går åt helvete. Jag mår särskilt bra när jag kan vara positiv åt någon annan men det funkar bara när personen man försökt peppa ger ett gensvar. För det är alltid svårt att veta om dom positiva vibbarna tog ordentligt. Svårast är det faktiskt med människor som är negativtbittra av naturen men det är viktigt att tänka på att det inte handlar om att omvända någon till positivism utan snarare om att ge små knuffar som underlättar för dom. Vare sig det gäller ett scenframträdande, tenta eller uppsats och om det ändå känns jobbigt så har jag bara en sak att säga...

Det löser sig ska ni se... :)

En (lång)hårig mans bekännelser del 30 eller nåt...

Det var längesedan jag skrev något här, jag har varken haft ork eller lust men förhoppninsvis så kommer det tillbaka såsmåningom. Fast jag är osäker på om jag kommer skriva ett inlägg varje dag igen, moroten till det finns inte kvar, men det är väl som med allt annat, det kan ju återkomma det med.

Sen sist jag skrev har jag blivit långhårig, först var det för att jag inte hade råd att gå och klippa mig (det har varit en tuff sommar) sen för att jag började vänja mig vid tanken på att ha långt hår. För att inte tala om det faktum att jag såg Robert Carlyle i Stargate Universe, och jag fick då en föraning om hur jag kommer se ut när jag är typ fyrtio. Sanningen är ju den att jag och Robert Carlyle är ganska lika, inte till sättet men till längd och kroppsform, jag känner honom inte så jag kan inte bedöma hur lika vi är och jag tänker inte tro att han är som sina rollfigurer. En annan sak som vi också har gemensamt är håret, vi har samma stuk på det. Ni vet den där sorten som alltid lägger sig i mittbena hur mycket man än kämpar.

Ja typ så här kommer jag se ut när jag är fyrtio år gammal, kanske något silverhår här och där i kalufsen men ni måste medge att jag kommer vara jävligt stilig... :p