Jag har vaknat ur min dvala...

Jag läste rubriken "Näe jag är inte död..." på en blogg som jag brukar läsa. jag gillade den rubriken, jag gillade den så mycket så jag funderade ett tag på att stjäl... kopiera den och använda den som rubrik när jag började blogga igen. Den rubriken sa egentligen allt om hur det kändes för mig ang min blogg, det fanns liksom inte någon ork längre att skriva dagligen eller ens månadsvis. Lite kändes det som att jag dött en död av det virtuella slaget, det är som ni alla vet en värre död än att dö på riktigt. Förut sa man alltid till de sörjande (tänk lejonkungen) att den döde skulle leva kvar inom dom, nu förtiden så säger man istället att den döde kommer leva kvar på internet. Det är först när vi inte kan googla personen som dom är borta för evigt...

Och även om jag kan känna en viss bitterhet över att jag inte kom på just den rubriktiteln själv så måste jag nog säga att det ändå var den som gjorde att jag vaknade ur min bloggdvala. Nu sitter jag här och tänker att om jag bloggar ofta så kommer jag att leva på internet. I någon gammal server kommer jag att leva för evigt och där i ett litet bortglömt hörn av internet kommer vi åter ses mina kära vänner! Sen när tillräckligt med tid gått så kommer mitt virtuella jag antagligen utvecklas till en tänkande varelse, kalla mig Martynet och ta över världen med massor av robotar och Arnold Schwarzenegger. Så tack Sarha för att du väckte mig ur min dvala och ger mig en möjlighet till evigt liv... :)

Jag tror Alphaville säger det bäst...