Misslyckanden!

För ett par år sedan när jag satt och tittade på en ishockeymatch som gick till sudden death så var det nån expert som sa att man kunde bara vinna om man vågade vinna. Det han menade var säkert det att man måste våga för att vinna och att spelarna i det här fallet inte skulle vara rädda. Jag har funderat på det där under de år som gått sen matchen spelades och jag har kommit fram till att jag ser det lite annorlunda. Jag tror (inte bara inom sport) att ska man lyckas med något så får man inte vara rädd för att misslyckas eller om man så vill, vill man vinna måste man våga förlora. Detta tror jag som sagt gäller på flera plan i livet, i arbetslivet, i utbildningar, i relationer och i livet rent allmänt.

Med allt det sagt kan jag säga att jag har alltid varit rädd för att misslyckas, som att jag inte duger om jag gör fel eller om jag ställer för många frågor. Jag har på senare år börjat dra ett likhetstecken mellan att misslyckas och att vara misslyckad...   

Detta har naturligtvis gjort livet lite krångligt eftersom det är inte särskilt svårt att misslyckas med något och gränsen mellan att lyckas och att misslyckas är hårfin. Jag har misslyckats många gånger i livet, arbetslivet och i utbildningar men jag har alltid varit särskilt begåvad när det gäller att misslyckas i relationer men det är först på senare år som detta gjort att jag känner mig misslyckad. Oftast är problemet att jag inte tar tag i problem när dom uppstår utan istället låter dom sakteliga växa till sig. Så man kan säga att jag har en tendens att försöka ignorera nåt som kan ses som ett misslyckande som kan fixas och vänta till problemet är så stort att det blir ett garanterat misslyckande...

Hmm... Jag anar ett mönster här...

Det är något som försvunnit!

Jag har tappat bort min inspiration, jag hade den i somras, då var det som en kaskad av pulserande energi men sen kom hösten och på ett litet nafs förlorade jag den. Och nu, nu kan jag inte få tillbaka den, hur mycket jag än kämpar. Jag märker att jag blivit mer tungsint nu när den är borta eller egentligen har jag väl alltid varit tungsint men jag har nog alltid dolt det bra. Jag tror att ljus och mörker bara är olika sidor på samma mynt och kanske är det så att livet helt enkelt singlar slant om vilken sida som ska vara uppåt varje dag. Ibland känner jag dock nästan ett tvång av att vara glad eller kanske snarare att inte vara nere, bli arg, ha ångest eller att gunga båten. Trots detta tror jag nog (tyvärr) att den mörka sidan av mitt mynt nog snarare är grått till färgen och då antagligen ljusgrått men lite vemod tycker jag fanimej att jag har rätt till...

Och vem vet kanske kan jag få tillbaka min inspiration nån gång i framtiden...