"Vad tjock du har blivit" säger hon samtidigt som hon tittar uppfodrande på mig med en blick som säger, du vet att jag har rätt, jag vet att jag har rätt och nu är bara frågan om du tänker erkänna det eller kämpa emot. Visst vet jag att hon har rätt så jag gör det enda rätta, jag kämpar emot och försöker låtsas som att jag inte vet vad hon pratar om...
Det där med att motivera sig till att träna är svårt och även om just den repliken hoppar in i mitt huvud ibland så motiveras jag inte direkt jättemycket av den. Jag vet ju var min riktiga motivation kommer ifrån, det var när sjuksköterskan sa att jag har hjärnblödning i familjen (ja hon sa det ju inte exakt så men ni förstår vad jag menar). Nu när jag kommit igång så känner jag faktiskt att jag saknat det (att springa alltså) och det måste ju ses som något positivt... :)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar