Ett år sedan...

Idag är det ett år sedan min mammas begravning. Det har inte blivit lättare, sorgen och saknaden finns fortfarande där. På många sätt har hon inte lämnat mig, en gång i veckan går jag och hälsar på henne och pratar om hur den senaste veckan varit. Jag berättar om vad som händer och om mina förhoppningar. Hon var den förste som fick veta att jag skulle förlova mig. Det var vid ett sådant besök som jag sa till henne att om hon håller sig runt stjärnbilden Orion på natthimlen så vet jag var jag ska vinka när jag jobbar på natten. Morgonen jag fyllde 40 var det en stjärnklar himmel och jag som aldrig sett en fallande stjärna tittade upp mot Orion och där över himlen for en stjärna och jag kan inte låta bli att tro att det var hennes födelsedagspresent till mig...

Begravningen var en stilla ceremoni med mycket folk och mycket blommor som ytterligare ett bevis på hur omtyckt min mamma var. Kistan stod framme i kyrkan och där bakom i en halvmåne stod alla blommor. En av mammas favoritlåtar "Tomorrow" ur musikalen Annie spelades när vi gick in. Man får som regel välja tre låtar och tre psalmer. Speciallåtarna spelas vid specifika tillfällen under akten. Vid intåget, vid farvälet och vid uttåget. För intåget hade vi som sagt valt "Tomorrow" ur Annie, till farvälet blev det filmmusiken till Bröderna Lejonhjärta och vid uttåget spelades "Love me tender" av Elvis Presley. Psalmerna som sjöngs var "Blott en dag", "I guds tystnad får jag vara" och "Härlig är jorden". Jag höll ett tal som jag skrivit och som jag fick mycket beröm för efteråt.

Som en hyllning till min mamma så lägger jag in sången "Tomorrow" och sen får ni möjligheten att läsa mitt tal också.

Till Mamma!! <3 p="">

När jag var barn berättade min mormor en historia för mig. Den handlade om min mamma och om min morbror, den utspelade sig någon gång i slutet av 40-talet när mamma var 5-7 år skulle jag tro. På den tiden var det utedass som gällde och som alla säkert förstår så måste vandringen gå till utedasset oavsett väder och vind eller hur mörkt det är ute… Min morbror Sten som är fem år äldre än min mamma var nämligen mörkrädd och promenaden mellan huset och utedasset en becksvart dalsländsk höstkväll måste varit otroligt läskig att gå själv. Som tur var hade han en lillasyster som inte var rädd för någonting, hon tog lyktan i ena handen, sin bror i den andra handen och sa ”Kom nu lille Sten” och så gick dom tillsammans genom mörkret.

 

På många sätt var det sån hon var för mig. Hon var min ledsagare och ljusbärare, den som alltid förde mig i hamn när jag famlade i mörkret eller hade gått vilse. Nu har hennes ljus slocknat och min stig har blivit lite mörkare, mina resterande steg får jag nu försöka ta på egen hand…

 

När jag satt och skrev det här talet ville jag hitta ett enda ord som bäst beskrev min mamma. Det fanns många att välja mellan som alla passade in väl på henne. Glad, stark, humoristisk, genial, artistisk, bestämd, rolig, kärleksfull, organisatorisk och säkert många fler som jag glömt och som ni tänker på när ni tänker på henne. Det fanns dock ett ord som jag fastnade för, ett ord som för mig verkligen beskriver henne…

 

Envis

Envis som synden

Hon var så envis att ibland kunde man bevisa att hon hade fel och då visste hon fortfarande att hon hade rätt.

Jag vet inte hur många historier jag och min far har om mamma där frasen ”Och då sa jag till henne, du kan väl vänta tills jag kommer hem så kan jag hjälpa dig med det…”finns med. Men jag kan med säkerhet säga att 99,9% av dom historierna alltid slutar med ”Men när jag kom hem hade hon redan gjort färdigt allt”

Ett bra exempel är hennes bakande av rulltårta med en hand, jag frågade henne flera gånger om hur hon rullade den, då brukade hon rycka lite på axlarna och med en handrörelse antyda hur hon gjorde. Det enda jag vet är att hon aldrig rullade den när någon var hemma, inte för att det var en hemlighet hur hon gjorde utan jag tror helt enkelt att det var för att om det fanns nån hemma kanske dom hade erbjudit sig och hjälpa henne rulla rulltårtan, hon ville hellre göra allting själv.

Jag brukade reta henne för det där, jag brukade säga ”Du är så envis så det bästa sättet att få dig att göra saker är att säga åt dig att du inte klarar av det. Då gör du det på envishet och pin kiv” Då brukade hon snörpa lite på munnen och säga ”Det är väl si och så med det”

Det är förövrigt kod… Det betyder ”Jag vet att du har rätt men jag tänker aldrig erkänna det!”

 

Ibland när jag har berättat om min mamma för människor som inte känner henne kan dom se lite chockade ut, som att dom inte riktigt kan tro på det dom just hört. Då brukar jag förklara för dom att det inte bara är hon och berätta en historia om min mormor för att visa exakt vad min mamma hade att brås på.

Min mormor bodde som sagt i Dalsland och om ni inte vet exakt hur det ser ut tänk er Ronja Rövardotter-land, berg, skogar och sjöar. Min mormor skulle ut och plocka svamp eller bär, hon tar bilen ut till svamp/bärstället, parkerar bilen och vandrar ut i skogen, hur långt hon går vet jag inte, inte heller hur länge hon är ute. Det jag vet är att någonstans under utflykten trampar hon fel, snavar och fastnar och bryter foten.

 Hon ligger där ute i skogen helt ensam och utlämnad. Men jag gissar att hon bara gör det en kort stund för sen biter hon ihop och tar tag i saken och börjar krypa tillbaka till bilen. Hur länge hon kryper vet jag inte men hon tar sig fram i alla fall. Hon tar bilen och kör ner till en släkting, därifrån sen ringer dom taxi som ska köra henne till sjukhuset. Taxin kommer men innan dom kan åka till sjukhuset är det ett stopp som måste göras. Mormor måste åka hem först och byta kläder för man kan inte se ut hur som helst när man träffar doktorn. 

Jag brukade alltid säga att det krävs en speciell sorts människa för att åka hem och byta om innan man åker till sjukhuset.

 

Föga anade jag då att arvet efter mormor var så påtagligt som det var hos mamma. Jag fick helt nyligen höra hela historien om när hon skadade sig i benet. Det var vinter och mamma hade en dag ledigt från jobbet, hon bestämde sig för att ta en skidtur uppe på billingeberget, hon tog bilen upp och sen valde hon milspåret, jag vet inte hur långt hon åkte. Det jag vet är att helgen innan hade det varit skidtävlingar i spåret och när hon kom i en nedförsbacke så tog hennes skidor spår och dom for åt olika håll. På den korta stunden slet hon av korsbandet och ledbandet  i knät.  Hon ligger där ute i snön helt ensam och utelämnad men jag gissar på att hon inte heller ligger där och grämer sig särskilt länge. Hur hon tog sig tillbaka till bilen vet jag inte, men tillbaka tog hon sig. Hon körde iväg med bilen och jag är helt säker på att det inte finns någon här som tror att hon åkte direkt till sjukhuset. Nä hon åkte naturligtvis hem först för att byta om, för man kan ju inte se ut hur som helst när man ska träffa doktorn…

 

 

Vare sig jag eller pappa fick någonsin veta hur hon tog sig hem från den där skidturen, hon var aldrig en person som slog sig för bröstet och berättade hur fantastisk hon var. Skryt var sånt som andra människor kunde hålla på med. Var det något så var det mer som en axelryckning. När jag en gång frågade om hur mormor hade klarat att krypa i skogen med en bruten fot så fick jag en axelryckning och orden ”Ja vad skulle hon göra?” till svar. På många sätt var det mammas signatur ”Ja men vad ska man göra?” Vilka motgångar man än hade i livet bet man ihop och gick vidare. Det gällde för mormor i Dalslands skogar, det gällde för mamma i milspåret och det gällde än mer efter hennes första hjärnblödning. Man biter ihop, man kämpar vidare, man gör det bästa av situationen och framförallt så ger man sig aldrig.

 

När jag tänker på de här två berättelserna och hur mamma hanterade motgångar kan jag inte låta bli att fundera på hur det hade låtit om det hade varit hon själv som ringt 112 när hon fick sin hjärnblödning. Jag är helt säker på att jag vet hur det hade låtit.  För att citera komikern Lars Ekborg

”Det låter allvarligt det där sa doktor Bergström, det är bäst att vi skickar en ambulans”

”En ambulans? I helvete heller, jag tar fembussen”

Det skämtet hade mamma skrattat gott åt och sen hade hon snörpt lite på munnen och sagt ”Det är väl si och så med det”

 

Det fanns ett litet religiöst skämt som vi drog ibland internt inom familjen. Det var fadern, sonen och den helige anden och även om det kan verka ironiskt just nu så var det naturligt för oss, hon var den vi satte vår tilltro till, hon var vår klippa och vår styrka. Hennes styrka var av den tysta sorten, stöpt ur det dalsländska urberget, aldrig påträngande eller kvävande. Hennes styrka var sådan att vi tog den för given.

 

Hon var grunden i vår triangel, det finns ett uttryck som jag läste i en bok en gång som passar in här Den som vill bygga luftslott måste stå med båda fötterna på jorden. Hon stod alltid med båda fötterna på jorden och på så sätt gav hon oss andra möjligheten att bygga ett och annat luftslott. Nu har hon gått vidare och är på en bättre plats i himlen och kanske är det förmätet av mig att säga att det är där hon är men vi har ju alla sett att vad som händer om man säger till henne att hon inte kan göra något…

 

Vi som kände henne väl har inga som helst problem med att föreställa oss hennes paradis. I fjärran ligger berg och skogar från hennes barndoms Dalsland sida vid sida med Provence lavendelfält, där springer Camargues vita hästar mot horisonten. Men i hjärtat av det hela under en klarblå himmel ligger en stilla havsvik, fåglar flyger i sträck över en sandstrand där små vågor stilla kluckar. Uppdragen på stranden ligger en blå klepperkajak, färdiglastad för avfärd. Från stranden går en stig genom lummiga bersåer upp till en dunge med lövträd, en bäck porlar. Där står en gammal blå folkabuss färdiglastad och klar för avfärd. Utanför bussen står ett campingbord och två stolar. Den ena stolen är tom men i den andra där sitter hon nu med kaffekopp och kikare medan vinden sjunger en stilla sång.

 

Våra bekymmer är inte längre hennes. Vi möter henne bara i våra minnen hädanefter men jag vet att när färjekarlen för mig på min sista resa kommer han föra mig till en liten vik där en blå klepperkajak ligger uppdragen på stranden och jag kommer sakta gå förbi den upp mot en dunge där en gammal folkabuss står. Där under lövträden kommer jag att träffa henne igen och det hål hon lämnat i mitt hjärta kommer återigen att vara helt.

 

Sov så gott lilla mamma så ses vi igen en dag du och jag