onsdag, september 22, 2010

Jag måste erkänna en sak...

Det har tagit mig ett par år nu att nå en punkt i mitt liv där jag faktiskt kan erkänna en sak! Det är ändå inte lätt att erkänna, särskilt inte i ett samhälle som ser ner på sådant här med ett väldigt cyniskt synsätt, detta är alltså inget man bara erkänner hursomhelst, åtminstone inte nuförtiden. Men det är väl lika bra att bita i det sura äpplet och kasta sig ut för stupet...

Jag är positiv! Jag vet att det inte är fint att vara det nuförtiden, nu ska man vara bitter, vresig, tjurig, negativ och rent ut sagt tycka att livet är skit för att kunna leva. Men sån är inte jag och jag kan inte ens låtsas att jag är det heller, jag tror inte ens att jag vet hur man ska vara för att vara bitter och negativ. Tjurig och vresig är ju inte så svårt att vara men har man ett positivt tänk så går sånt där över rätt så fort. Det är klart det är väl alltid lättare att vara negativ och bitter istället för positiv...

Men som sagt så är jag positiv, jag säger förvisso inte att det på något sätt är bättre än att vara negativ men jag behöver vara positiv för att må bra. Att alltid tänka att det löser sig istället för att tänka att det går åt helvete. Jag mår särskilt bra när jag kan vara positiv åt någon annan men det funkar bara när personen man försökt peppa ger ett gensvar. För det är alltid svårt att veta om dom positiva vibbarna tog ordentligt. Svårast är det faktiskt med människor som är negativtbittra av naturen men det är viktigt att tänka på att det inte handlar om att omvända någon till positivism utan snarare om att ge små knuffar som underlättar för dom. Vare sig det gäller ett scenframträdande, tenta eller uppsats och om det ändå känns jobbigt så har jag bara en sak att säga...

Det löser sig ska ni se... :)

lördag, september 18, 2010

En (lång)hårig mans bekännelser del 30 eller nåt...

Det var längesedan jag skrev något här, jag har varken haft ork eller lust men förhoppninsvis så kommer det tillbaka såsmåningom. Fast jag är osäker på om jag kommer skriva ett inlägg varje dag igen, moroten till det finns inte kvar, men det är väl som med allt annat, det kan ju återkomma det med.

Sen sist jag skrev har jag blivit långhårig, först var det för att jag inte hade råd att gå och klippa mig (det har varit en tuff sommar) sen för att jag började vänja mig vid tanken på att ha långt hår. För att inte tala om det faktum att jag såg Robert Carlyle i Stargate Universe, och jag fick då en föraning om hur jag kommer se ut när jag är typ fyrtio. Sanningen är ju den att jag och Robert Carlyle är ganska lika, inte till sättet men till längd och kroppsform, jag känner honom inte så jag kan inte bedöma hur lika vi är och jag tänker inte tro att han är som sina rollfigurer. En annan sak som vi också har gemensamt är håret, vi har samma stuk på det. Ni vet den där sorten som alltid lägger sig i mittbena hur mycket man än kämpar.


Ja typ så här kommer jag se ut när jag är fyrtio år gammal, kanske något silverhår här och där i kalufsen men ni måste medge att jag kommer vara jävligt stilig... :p