I have a dream...

A dream of sweet illusion...

Jag har börjat oroa mig för att jag börjar bli lite småborgerlig, jag har börjat drömma om ett rött hus med vita knutar, en stor trädgård fylld av blommor, träd och grönsaksland. Ett växthus har jag också i drömmen, ett som är fyllt av antingen stora mängder grönsaker eller stora mängder blommor och som jag kan sitta i när lusten faller på. Jag drömmer om att spendera mycket tid med att safta, sylta och lägga in. Jag skulle vilja odla en stor del av mina råvaror. Men mest av allt så drömmer jag dock ändå om bin och bikupor, att göra min egen honung och egentligen är det ju inget större fel med denna dröm. Ja det skulle väl vara det där med att det känns lite medelsvensson...

Ensam i Ensamheten...

Ensamheten heter en liten by i Storumans kommun i Lappland, den är nog mest känd för att Heidi Andersson kommer därifrån. Byn Ensamheten är för mig en symbol som både lockar och skrämmer mig. Jag har nämligen tänkt mycket på det där med att vara ensam och ensamhet, jag gillar att vara ensam men jag är dödligt rädd för ensamhet. Att vara ensam är för mig att få göra exakt som jag själv vill, att rå om mig själv och att inte behöva lyssna på någon. Ensamhet är en helt annan sak, ensamhet är när man inte har någon annan levande människa att prata med, inga vänner, inga släktingar, det som symboliserar ensamhet allra klarast för mig är tanken på att fira jul själv, att inte omhuldas av värmen från släkt och vänner...

Jag tror min skräck för ensamhet alltid funnits där, jag är enda barnet och min ensamhetsskräck kan nog knytas till mina tankar om att mina föräldrar en dag ska dö. Tänk om jag då är alldeles själv i livet, var tar jag vägen då? En sak som jag märkt är att såhär ca 6 år efter att min mamma fick sin hjärnblödning så har min ensamhetsskräck tagit sig ett nytt uttryck. Jag är rädd för hjärnblödningar och det är jag så till den milda grad att jag på natten när jag inte kan sova och hjärnan spelar en spratt, kan få för mig att jag fått en hjärnblödning, jag ligger i mörkret och känner efter. Nyper mig i armar och ben bara för att vara säker. Trots detta så tror jag inte att det är själva sjukdomen som skrämmer mig (så mycket) utan snarare är det så att rädslan kommer från att vara själv och osaknad när det händer.

När min flickvän tog en semesterresa till Gran Canaria med sin mor och var borta en vecka så ökade min rädsla för jag insåg plötsligt att hon är den enda jag har daglig kontakt med, det finns ingen annan som skulle sakna mig på ett antal dagar, om ens en hel vecka och om det fanns folk som saknade mig, skulle dom då försöka få tag i mig så jag kan räddas? Jag vet inte! Jag vet inte heller om jag någonsin kommer komma över den här skräcken men jag tänker definitivt försöka.

Det enda jag med säkerhet kan säga är att jag inte vill vara ensam i ensamheten...